Full rulle sen i torsdags! Nu är jag en i gänget! Äntligen körkort :D

Vilken jävla känsla! Jag har inte fattat det än. Inte ens när jag kör.

Det kändes som en dröm när han sa att det va godkänt.

Att jag, jag som är så flängig. Att just jag klarade det.

Helt sjukt.

Nu är det jag som är nykter framöver!

I fredags brummade jag ner till Uppsala. Min kära syster mötte mig i Gävle så jag fick köra resten av vägen :)

Har haft en kanon helg. Åkte till päronens sommarställe. Jag körde dit och Angelica hem.

Kändes så knäppt att jag körde där man åkt så många ggr.

Det va inte det första stället jag trodde att jag skulle åka till. Mysigt vare iaf.

Saknar mitt väddö-gäng. Jag hade en egen stuga på sommarstället. Det va en sån konstig känsla när jag klev in i den igår. Det va som att jag åkte tillbaka 2-3 år i tiden. Alla minnen vi har i min stuga och på väddö. Alla kvällar och nätter som spenderades med nåt bus. Hur vi åkte in till Grisslet för att köpa 3.5or Det lilla vi fick tag i. Men det va ändå känslan att man satt där med sitt gäng, delandes på 3 sexpack. Vi drack inte för att bli fulla utan för gemenskapen.

I morgon är det sista april. Undra vad som bjuds då. Hade jag bott i Uppsala hade det varit min första sista april som jag fått göra va jag vill på.

Alla andra år va jag för liten för att festa själv, alla andra kompisar söp i slottsbacken eller nån annanstans i Uppsala medans jag satt eldvakt i skogen nånstans. Idag hade jag uppskattat det, men när alla kompisar hade "kul" så fick jag åka hem kl 4. Innan festen knappt börjat. Jo, det hade den. Det börjas ju redan dan före. Fick väl va me när alla drack för att återställa sig.  

Det är ju heligt på något sätt. Kvalborg - valborg - 1 maj. Fest hur länge som helst.

Sen dom senaste 3 åren spenderades dom uppe i Hudik. Det va där jag ville va, ångrar mig nu.

Fast när man tänker efter så va det det bästa för mig just då. Iaf det senaste året :)

Hur kan det va så att man ena dagen nästan glömt en person och andra dagen så kan man inte sluta tänka på den. Hur man kan relatera allt till den personen. tex. jag äter en rostmacka. Så kommer jag på nånting som har med personen att göra. Eller att jag lyssnar på en låt, behöver inte alls ha med personen att göra men ändå så poppar den upp i skallen.

Så tragiskt. Jag vet att den personen i fråga inte tänker på mig.

Nu ska jag äta frukost med min syster och Magnus !

Jag har inte orkat blogga så värst hårt på sistone. Har haft fullt upp med annat :)

Just nu känner jag mig nöjd. Nöjd med vad jag har åstakommit i mitt liv. Jo visst jag har gjort kassa val i mitt liv, valt bort fel personer och lagt för mycket energi på dom som gjort mig illa. Men jag får höja upp dom små skillnader jag gjort. Det är så jag får se de. 

Hur ska man någonsin kunna förstå varandra. Alla pratar i gåtor. Slingrar om allting som en orm. 

Jag vill bara skrika att jag inte förstår! Fattar ni ingenting? Jag fattar inte vad ni vill. Säg det rakt ut. Helst med en megafon om du har. Gash! Kan bli så frustrerad. 

Varför vågar man inte säga hur man vill ha det? Det är inte svårt. 

Vill du nånting med ditt liv så säg de. Gå inte å vänta på att någon ska förstå dina rop på hjälp när du inte säger nånting. 

Ibland vill jag bryta ihop. Ni vet känslan. Hur man verkligen vill gå ner på knä och gråta tills hjärnan exploderar. 

Att få gråta hysteriskt. Ut med allting, rena själen från att svart och grått. 

Nu måste jag kila. vart en kortis idag

Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag kan inte begära att nån ska förstå mig när jag inte säger nånting. 

Känner man inte min hängivenhet? Jag ger allt, som jag redan sagt. 

Jag är så feg, feg som en jävla mus. Vågar inte säga hur det är. 

Hur länge ska det vara så då? Den här klumpen i halsen som skaver som en valnöt. Som man inte kan få ner. Spelar ingen roll hur mycker jag sväljer och sväljer.  

Jag känner mig som en hund. Sitter där med mina förtvivlade ögon och säger ingenting. 

Måste börja tala för mig själv. 

Hur många ggr ska jag säga åt mig själv att sluta förnedra mig själv? Jag lyssnar ändå aldrig. 

Jag säger åt andra att värdera sig själva.

När jag själv placerat mig själv i en "lost and found-låda"

Där sånt folk har glömt ligger, som inte är värda att saknas. Ligger där i flera år. Väntar på att någon ska sakna mig. Kanske, kanske en dag kommer någon och plockar upp mig och tar med mig hem. 

Om hoppet hålls uppe? - Jo tack. 

Hur EN enda människa kan påverka hela ens existens. Hur man tänker på den hela tiden. 

Men nu är det slut på förnedringen. Det lovar jag. Jag lovar inte er, jag lovar mig själv. 

Punkt slut

Idag har jag inte gjort många knop, hade provuppkörning kl 10 i morse, det gick helt okej. Snart smäller det :D

Jag har så mycket jag vill skriva om, tex som alla dumma människor som man ställer upp för gång på gång, men aldrig får nåt tillbaka av. Samma visa varje gång. Eller jag menar specifikt en person. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Ger allt. Verkligen allt. Men ack så meningslöst. Blir bara matt i kroppen av att anstränga mig. 

Varje gång så lovar jag mig själv att inte ge vika så lätt. Men va gör jag, jo jag ger vika. Som alla andra ggr. När ska detta misärliknade beteende ta slut?

När ska jag ta åt mig av det jag själv säger och andra säger? Jag är en skit bra psykolog för andra, men när det kommer till mig själv fattar jag inte ett smack. Liksom ser igenom fingrarna. Bara för att det är mig det handlar om så tror jag att jag är ett undantag. "Äh, sådär illa är det inte för mig" - Även fast jag ser vad som händer så väljer jag att titta åt ett annat håll. Vänder andra kinden till för att inte inse verkligheten. Äckelskalle.

Less på mig själv. Ena dagen så har jag en inställning på hur jag ska göra och andra dagen så är det som att jag är född i farstun.

Är jag schitzofrein eller? Jag pratar ju rätt mycket med mig själv.

Fast det är jag inte ensam om, man kan stå i samma rum som min mamma och hon har en hel konversation, med sig själv. Ganska roligt att lyssna på. 

Iallafall. Brukar kolla på tv4 fakta, (mamma kollar inte på annat, kan lika gärna säga upp boxen och ha bara den kanalen kvar) det handlar ofta om mördare eller brottsplatser, man blir ju expert av att titta på sånt, kanske är bra längre fram i livet. Om man kommer till en oväntad brottsplats.

"Gör rum för mig, jag vet hur man gör, jag kollar på tv4 fakta"

Vet inte va min mamma planerar att göra, planerar säkert det perfekta mordet eller nå. 

Inte mitt problem isf.

Hur blir man en mördare? Nånting måste ju gått snett i skallen. Hur kan man komma underfunn med att döda en annan människa, att vilja röja undan den från sitt liv.

Det kan ju vara olycksfall iofs.

Men dom som sitter i flera år och planerar, skickar brev och följer efter en människa måste ju ha nåt rejält fel. 

Och sen sitta och hånle i kameran på förhören. Det är fan läskigt. 

Visst! Jag kan stänga av känslor. Men hade jag mördat nån hade jag nog inte förmått mig att hånle.

Jag hade nog gapskrattat i min galenskap. 

Oxå dom som löser morden. Hur gör dom? Är dom lika sinnessjuka som mördaren? Ett jävla mysterium de där. 

Varför ska kärleken va så svår? När jag va mindre skrev jag ofta dikter om kärleken. Ganska muppiga ibland. Lite tafattiga.

Iaf, Jag visste kanske redan då att jag kanske aldrig kommer att hitta den rätta. Ofta sorgliga dikter om olycklig kärlek som inte va besvarad.

Alla andra då, man ser på facebook hur folk är kära och älskar nästan ihjäl sig, folk går hand i hand på stan eller delar en mjukglass så kärleksfullt. Men jag då. Jag får sitta där och äta min glass själv på en bänk i skuggan för annars bränner jag mig. 

Ska mitt kärleksliv alltid vara som en törnrosasaga, där inte prinsen kysser mig så jag vaknar. Så jag får ligga där i 300 år å ruttna bort.

Jag kysser fel grodor hela tiden. Alla är bara feta paddor och dom blir de ju inga prinsar av heller. 

Jag hoppas ni förstår att jag överdriver en smula. 

Jag har det bra, lite skavanker i livet ibland bara.

Kunde inte ha finare vänner eller familj.<3

Killar, ja dom duger bara till en sak, tills dom visar motsattsen själva. Att dom oxå är ute efter nånting seriöst.

Varför ska jag annars anstränga mig när det bara handlar om att utnyttja. Då får jag väl göra samma sak. 

Det är så dumt att ge bort nykeln till sitt hjärta till någon som så lätt slarvar bort den och sen försöker lirka upp låset med något annat verktyg. Det gör det bara svårare för nykeln att passa längre fram i livet. 

Kan ju bjuda på en dikt jag skrev när jag va 13 jordsnurr.

"Ett moln av rosor vill jag ge till dig. 

Medans du bara ignorerar mig. 

Om du bara ville lära känna mig,

skulle allt kännas helt okej"

forever alone? oh yeah

Har fått strikta order att skriva blogg :) haha

Nu har helgen gått, den gick i rusande fart. Har bara umgåtts med min fina vän och tagit de lugnt. Det blev en nykter helg för oss. Kände inte sug för att gå ut heller. Man mår bara dåligt dan efter :)

Varför är det alltid samma visa för mig? Jag bestämmer mig för att inte förnedra mig själv. Men jag gör de ändå!

Kan inte förstå varför jag ska jobba mot mig själv. Hur man än vrider och vänder har man ändå ändan bak.

Gammalt citat jag tagit.

Undra hur många som vaknat upp med bakfylleångest idag. Hur många va de som gjorde bort sig? Hur många blev för fulla? Alltid kul att tänka så. Dom man möter på gatan, kanske har en walk of shame eller bara inte har lagt sig än och är påväg hem. Kanske ska köpa en bakis pizza. Vem vet, jag har iaf ingen ångest idag.

Har ingen hets att bli full på helgerna längre, mycket roligare att kunna va sig själv ist. Det blir så ytligt när det är alkohol inblandat, man säger saker man inte kan stå för i nyktert tillstånd, liksom ser det som en ursäkt att kunna säga sanningen. Jag ska inte säga nåt egentligen, saker och ting har ju smygit ut när den rätta promillen tagit plats även på mig. Men för det mesta står jag för det jag säger. Faktiskt. Ska inte sitta här och klaga på alkohol och fest för visserligen har jag för de mesta jävligt kul när jag går ut. Träffar mycket nytt folk. Men känner oxå den här ytligheten hos vissa.

Man vet ju inte om alla kommer ihåg vad dom säger. Kommer upp några dagar efter,

-Hörrö, kommer du ihåg att du sa de här?

- Näe, asså, jag va så jävla full.

Det hade ju inte varit så kul om personen i sig hade sagt en kärleksförklaring och man själv är lite intresserad. Fått upp hoppet och är för blyg för att erkänna det. Varsågod alkoholen, do your work!

För varje gång man träffar personen så smyger det ut mer och mer.

Och folk klagar på droger, alkohol är inte bra nånstans. Folk blir förvrängda i skallen och kan flippa ur totlat.

Sen den här hemska ursäkten: Jag va full.

Kan det finnas nå värre? - Jaaa jag vet, jag har dragit den där valsen jag oxå, men det är ingen ursäkt. Det sa jag aldrig. Liksom att skylla på en rejäl fylla funkar inte i längden. Sluta drick så för jävla mycket ist då!

Besluten man tar med promille i kroppen är oftast dom sämsta. Känns bra för stunden, men skulle aldrig hänt i nyktert tillstånd.

Gud va sur jag låter då. 

Nu ska jag va glad glad glad. Men det går inte så bra när man har massa tvivel i kroppen. Försvinn ur mitt liv, tvivel helvete! Varför är människor skapta att känna så mycket?

Tänk va mycket lättare det vore om man inte analyserade och tänkte efter hela tiden.

Det finns ju en anledning varför det heter "efterklok". Varför inte leva upp till det då?

Att inte behöva vara rädd för att det alltid ska brista så fort man anförtror sig till någon.

Nu blev de depp igen, kanske för att det är måndag i morgon, hej då sov morgon 3 månader framåt.

Är jag en zombie resten av sommaren så vet ni varför. Jag är verkligen inte skapt för att kliva upp kvart över sex på mornarna. Förutom min passion till godsaker så kommer nog "sova länge på dagarna" tätt efter.

Blir trött bara jag tänker på ordet sova.

Nu ska jag socialisera mig med min fina vän!

<3  

Klarade min omkörning, u n d e r b a r t. Inte för att jag tror att man kan kugga, men vi körde in tiden med 20 minuter, så vi körde om som dårar tydligen haha! 

Kom underfunn med en sak igår, jag tyr mig till människor som mår dåligt eller har problem.

Jag vill liksom rädda hela världen. Jag tror att jag kan påverka människor omkring mig. 

Känna känslan att göra skillnad. Att kunna se igenom deras kaxiga attityd.. 

Att veta dom ömma punkterna och försöker hjälpa. 

Det är ju så, dom som har den tuffaste ytan är oftast svagast. Jag är nog en av dom. Fast har väl tuffat på mig nu på sistone. Tar allting med en klackspark och bryter inte ihop för att tex bananen va lite för mogen. 

Försöker växa upp i takt med alla andra.

Ibland undrar jag hur vissa är funtade. Liksom ingen logik i hur vissa beter sig. Kan bli så fruktansvärt förbannad när man försöker vara en mogen person som inte behöver använda nävarna eller otrevligt språk för att bli förstådd och så beter dom sig som skit tillbaka. Det är som att dom vill att man ska bli arg eller säga något elakt tillbaka. Försöker väcka den sovande björnen. Det är ingen bra idé. Den sover för tungt :)

Förut kanske jag va lite het på gröten, blev arg väldigt lätt och sökte bråk, de va typ de man levde för. Nu för tiden så är jag så himla lugn att jag blir förvånad av mig själv. Kan liksom stänga av helt. Är de nu jag blivit vuxen?

Nu till nåt helt annat. Idag när jag väntade på bussen så kom den 20 minuter försent, det gjorde inte mig nåt. Jag hann hjälpa en vilsen ryss på den tiden. Så snäll är jag. 

Sen när jag klev på bussen så bad han om ursäkt. Jag som är så snäll säger inget liksom. Man såg hur han skämdes, så jag skämta bort de som vanligt. Varför ska man klaga för?

Okej om jag hade en tid att passa. Men nu hade jag inte de. Det finns ju alltid en anledning varför man tex kommer försent. Det va ju inte för att jävlas med mig antar jag. Det vore lite långsökt. 

Då kom ju tankegången upp igen. 

Varför har folk sällan förståelse? 

Har inte förstått de där än. Alla är männsikor och kan göra fel. Även jag, tro de eller ej. 

Man kanske missar bussen, eller glömmer tiden, kanske tillochmed hamnar i en livshotande situation. Jag har väldigt hög tollerans gräns. Blir sällan sur för att nån kanske kommer försent. Det är så världslig grej.

Vissa kan ju stå å gaffla i en kvart för att bussen är sen eller att man fick vänta på hamburgaren liiiite längre än 1 minut.

Big deal? Näe jag tycker liksom inte de. 

Men när folk skiter i en när man bestämt nånting så kan jag bli lite halv tjurig. Det är inte mitt problem om dom inte vill va med mig. Det är dom som mister mig. Inte jag dom. Sen är de ute ur världen liksom. Jag har inte så mycket tid att jag kan slösa de på folk som inte bryr sig. 

Lägger den hellre på folk som bryr sig.

Jag kan klara mig utan dom, jag är född ensam och kommer förmodligen dö ensam. Alltså, va är oddsen att min partner dör exakt samtidigt som mig?

Vill inte bli för beroende av folk heller, visserligen är jag sjukt sällskapssjuk. Men de är en annan femma. Älskar att ha människor omkring mig, att få prata öronen av dom, ge dom skavsår på hörselgången. Har ju som sagt mycket att säga. För mycket ibland.

Idag när jag gick hem från bussen tänkte jag på kändisar. Tex, Rihanna har festat hårt i 2 dagar, som en annan gör på helgen. Att jag är bakis och ser ut som skit är helt okej. Men gör Rihanna de!? Ja DÅ blir de uppståndelse. "Herregud hur hon ser ut, hon ser förstörd ut" - Ja men tacka fan för de, hon har festat i 2 dagar, hur ser du själv ut då? Vaknar du med piggaste ansiktet och mår kanon kanske? Näe, skulle inte tro de. 

Det är tur att man inte är kändis. Fast de blir lätt så i den här staden. Ser man lite sliten ut på måndagen, då får man ofta frågan: "Kört hårt i helgen?" 

Näe, jag är trött och ful ändå, men tack för att du frågar.

Sen kanske de är nån som sett när man gått från krogen eller käkar en pizza dan efter och ser ut som skit. Då är det en annan sak. 

Nu ska jag mysa med mig själv en stund innan jag åker in till stan till Simone, vi ska ha myskväll.

En kväll vi snabbt kommer att glömma. Eller?

Latsidan latsidan latsidan, de är va jag har legat på, men egentligen så har jag inte varit lat, har fullt upp med praktiken. Rullar på kanon bra. Känner verkligen att jag gör skillnad.

Det känns så jäkla bra! Att det är människor som uppskattar de man gör. Det är en jävla utmaning, men så värt de! 

Tankarna har snurrat som en virrvelvind i hjärnan hela veckan. Dagarna har gått så fort oxå. 

Har inte haft en lugn stund med mig själv.

"Analysera nu ALLT Mikaela, snälla. Analysera din matsmältning oxå. Det är inte tillräckligt redan"

Finns de nån off-knapp? 

Funderade lite på det här. Varför värderar man inte sig själv? Man sitter där och tar emot skit och förvränger allting i skallen till nånting bra. VARFÖR?! Man sitter och klagar, sen när folk slänger sanningen i ansiktet försvarar man situationen. 

-"Näääe, asså, man de va ju såhär oxå, jag sa ju så... bla bla bla!" Usch.

Man ska ta hand om sig själv. Inte låta någon, då menar jag verkligen NÅGON trycka ner dig så sulorna på skorna nästan slipas ner. Du mår inte bra för någon annans skull. 

"Tänk på dig själv. Ingen annan kommer göra det åt dig" Bra ord!

Så många ggr jag själv suttit och försvarat killar eller kompisar. Men när nån annan säger nåt, så slänger man ur sig det mesta. Hur man ser tecken hos andra, men inte hos sig själv. Då sitter man där som en fågelholk och spelar dum. Letar efter positiva saker för att skydda sig från sanningen... jämt jämt jämt. 

Min vän sa en smart sak till mig. "Varför vill alla veta sanningen, det är ändå ingen som tål den." Ungefär nåt sånt skrev hon. Det är verkligen sant oxå. 

Man vill inte veta sanningen om de sårar en själv. Dom drömmar man har som kan slås sönder av så lite som den äkta sanningen. Det är fan illa.

Jag är så himla förvirrad av mig själv. Jag borde vara lycklig men ändå är de nånting som skaver inombords. Kan inte sätta fingret på de, skulle inte kunna sätta en jävla armbåge heller för den delen. 

Jag vill upp bland molnen och stanna där. Nu är jag inget emo, så jag menar inte att dö. Utan ni vet den där känslan när man bara ler hela dagarna, att man har självförtroendet och hela härligheten. Man mår bra, liksom svävar fram på gatan. 

Fick en jätte fin kommentar idag. Vart så himla glad av hennes ord. Det finns någon som förstår mig och kan säga till mig hur jag ska göra. Hade nästan gett upp hoppet på att bli förståd, någonsin. 

Nu ska jag leta efter livsglöden igen, den kanske ligger bakom soffan eller nåt. Eller så har den brunnit upp å ligger i en askhög nånstans. 

Nu har jag legat på latsidan ett tag, men har haft fullt upp hela helgen, haft riktigt roligt!

Men jag är nog mer förvirrad än innan. Har fått så mycket glädje i min lilla kropp.

Vet inte varför. Vill nog inte ta reda på de heller.

Nu då. Alltså. Hur ska man ta sanningen egentligen? Jag mår dåligt när jag inte vet nånting. Men oxå kan man inte ta sanningen i vissa lägen.

Så just nu är jag hellre lyckligt ovetande. Vill inte bli bränd på fingrarna igen.

För visst är det så, många som inte vet hur saker och ting kommer att bli, går hellre runt och hoppas ist för att bli sårad och kunna gå vidare. Intalar sig själva att det kommer att bli bra och stänger av verkligheten.

Jag har ännu inte kommit underfunn med vad som är bäst.

För när man är lycklig så mår man så mycket bättre i sig själv och har mer tro på sig själv oxå. Det behöver jag ha just nu känner jag.

Min körlärare sa till mig; Du måste tro på dig själv, lita på att du väljer rätt.

När nån säger så till mig kan jag nästan bli gråtfärdig.

Är de för att jag kanske inte tror på mig själv i alla lägen? Är så osäker på vad som är rätt och fel.

Vill liksom bara att allting ska vara lätt och inte jobba emot mig.

Jag kämpar emot hela tiden mot mitt hjärta. Liksom måste kämpa för att inte lyssna på de. Det slår så hårt ibland att det känns som att det försöker vinna över hjärnan. Det liksom dunkar så de gör ont-

"Ja jag känner dig men du väljer bara fel dumma hjärta!"

Vill inte känna! Vill bara vara, inga beskymmer.

Tänkte på den låten. Hakuna Matata

Finns inga beskymmer, man är lycklig var dag.

Va bra de skulle va!

Vill leva i en disney film, på riktigt alltså. -"Så levde dom lyckligt i alla sina dagar"

Hur underbart vore inte de då?

Jag vill bara släppa allting och sluta fundera hela jävla tiden på hur jag ska bete mig.

Bara vara. Våga vara jag.

Jag är glad, fast de inte låter så.