http://www.youtube.com/watch?v=hK5yNlabNiI

Du står på toppen

men du vill längre upp

väskan fylld med diamanter men du vill ha guld

du är aldrig nöjd

Du har den vackraste flickan men du strular ändå runt

all tid i världen men du slösar inte en sekund

du e aldrig nöjd

Du tror att man kan fly till ett paradis där solen alltid skiner och det e bara fint

men verkligheten finns alltid med i allt du minns

den platsen som du alltid kommer återvända till

Du tror att det är grönare på andra sidan

du vägrar att inse att allt du egentligen har e

jagar alltid något större vi är alla likadan

vi glömmer ofta bort att värdesätta va vi har

vi är aldrig nöjd

Vi fokuserar mer på andra än vad vi gör på oss själv

jämför hela tiden vem är bättre vem är sämst

vi e aldrig nöjd

jag lovar dig 

Livet är enklare om man tar en minut stannar upp och tänker efter

varför gör vi allting så svårt?

vi måste aceptera den vi är vi måste sluta känna pressen

varför gör vi allting så svårt?

Du tror att man kan fly till ett paradis där solen alltid skiner och det e bara fint

men verkligheten finns alltid med i allt du minns

den platsen som du alltid kommer återvända till

du tror att det är grönare på andra sidan

du vägrar att inse att allt du egentligen har e..

Vilken KUNG han är! Joakim Gissberg! 

Hur är läget då? Jo tack! Helt okej, många bollar i luften nu! :)

Har stora framtidsplaner nu! Jag och S har smidigt planer i 2 veckor nu, och igår träffade jag Karin, hon är riktigt taggad på att hjälpa oss! Och på tisdag drar skrivarkursen igång! 
Som sagt många bollar i luften! 

- Allting känns lättare nu, jag har mitt hjärta, min lägenhet, fina vänner och familj.
Kände att livet började rasera, hur jag valde fel vägar, men jag har hittat ut ur skogen, yrvaken men ändå taggad till tusen. Den här gången ska det bli till verkligehet!
Jag har varit så vilsen tills nu. Jag har öppnat min borg, släppt in kärlek och vågat känna. 
Hur många ggr har man inte sagt så då? Jo men nu är det så att jag verkligen gjort det! 

Livet ler fanimig mot mig, jag hade aldrig klarat det utan min underbara Angelica! 
Jag har känt mig liten i stora skor, motgångar, har gått i motvind, men nu känns det som att vinden har lyft upp mig till stjärnorna. Jag är glad, jag är lycklig och känner mig älskad! Ovärderlig känsla.

Jag kan bli så less, eller ja, mer besviken på när människor klagar på allt möjligt, jag säger inte att det är förbjudet, men jag kan tycka att många har blivit så skonade, har fått nästan allt på silverfat, sen hur man har satt sig i situationer själv och beklagar sig.

Jag har sällan klagat, men jag kan däremot klaga på att livet varit orättvist, men jag har kämpat hela livet, och idag är jag den jag är! Jag är så stolt, men ändå inte, jobbar fortfarande på mig själv. Vet inte hur jag ska värdera mig själv riktigt.. Hur mycket får man tycka om sig själv och hur vet man att man älskar sig själv?

Hur mycket får man tycka synd om sig själv? Vissa ser bara det dåliga, aldrig det som verkligen funkat eller varit bra. Jag har skrattat bort min misär. Vad ska man göra då? Gråta? Nej tack, är så less på tårar som aldrig vill sluta rinna. Ett skratt ger så mycket mer.

Min fina vän Angelica sa det till mig i måndags:
"Jag tror att det är våran sjuka humor som har fått oss att överleva"

Och det är verkligen sant, jag har nästan alltid gjort narr av mig själv, bjudit på mig själv för att ingen annan gjort det. Bjudit på ett skratt istället för klagomål. 

Jag kan erkänna att jag sabbat så sjukt mycket för mig själv utan att inse det. Men idag har jag insett alla misstag jag gjort och dragit lärdom av det. Jag ältar inte i det jag misst, livet går vidare och blir ibland till det bättre.

Som förra sommaren satt jag i en soffa hela tiden. Min hjärna åt upp mig inifrån. Rensade ur allting, accepterade och gick vidare, jag kunde inte tacka mig själv mer för den tjänsten! Det kändes som att jag tog av mig en ryggsäck fylld med sten. Äntligen befriad! 

Min kurator ville gå igenom min barndom, men jag kan känna att det är som att riva upp gamla sår, eller gräva upp något som redan är begravet. Som att jag skulle gräva upp min gamla hamster som jag begravde för 7 år sen.. Varför gå igenom något som redan är accepterat?

Jag har till viss del gått vidare, även om det varit jobbigt under uppväxten så har jag insett att inget har varit mitt fel. Jag har beskyllt mig själv i 20år. Helt i onödan. Men så kan det vara ibland! Det är tur att jag insett det iaf. 

Näe, nu ska jag kila vidare, mot framtiden och hem till mitt hjärta! 

- Bilden är från i maj i år, tänk om jag vetat då, när mitt hjärta var rejält krossat, att jag skulle träffa min största kärlek inom dom närmsta dagarna. Han som alltid mer eller mindre funnits där.. Bara att jag inte såg det då. 
Livet är en sån fet gåva, man borde ta vara på det mer! 

fuck allt fuck you fuck me, fuck fuck fuck.

Nu ska jag hem och klippa min vän Johan, sen ska jag städa arslet av mig. 
Peace

Du kan inte ändra på mig vad du än säger, jag är förevigt, oföränderlig. 

Jag önskar att jag kunde vara den du vill.

Allt tvivel på mig själv, jag vet att du ställer upp, bara jag säger till.
Hur jag än försöker så känner jag att jag inte duger, 

allt underbart du säger om mig, jag vet egentligen att du inte ljuger.

När du håller om mig och lovar att aldrig låta mig gå.

Ska det vara så svårt att tro på?

Du säger att du aldrig älskat någon förr.
Har jag verkligen öppnat ditt hjärtasdörr?
Jag har inte känt så här förut.

Låt det inte ta slut. 

Mina känslor för dig blommar varje dag,

Det är för dig mitt hjärta slår ett extra slag.

Jag finns för dig till den dagen du lämnar mig.
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig.

Under livets gång har jag trott att jag funnit kärlek

Men nu när jag har dig så vet jag att allt annat bara varit en lek.

Om jag fick bestämma så skulle jag spendera resten av mitt liv med dig,

och jag hoppas du känner lika för mig. 

Allting var ju enklare då
Men ingenting kan bli vad det var

4

Puss på dig Shiva! 

Min fina Maryjane! 

Nöjdtjej!

Allting löser sig! Mina fina hjärtan i mitt liv får mig att kämpa! 

Shit vad jag kan bli förvirrad. 
Igår vändes mitt liv upp och ner. 
Jag började inse saker och ting. 

Hur människor i mitt liv, som jag trott har älskat mig, egentligen bara har funnits där för att dom måste. Makt.

Så frusterande, har jag aldrig betytt nånting för någon? 
Vem vet vém jag är? Vem är ens intresserad?
Jag har levt efter vissa normer för att andra har velat det. Jag har inte varit jag. 

Jag fick inte vara jag

Jag har gjort misstag, visst, det erkänner jag, men blir så irriterad när jag inte gjort nåt annat än vad nån annan gjort - misstag. Hur ska man annars leva? Man kan aldrig ta lärdom efter nån annans misstag. 

Låt mig vara bara.

Jag orkar inte leva upp till andras förväntingar. Det känns ändå inte som att man gör nåt rätt iallafall. Född dömd.

Sen då? När jag levt efter andras förväntningar då? Vart tar jag vägen sen? Jag lever bara för min egna skull. Ingen annans.

Har för mycket att tänka på nu känner jag. 

Det var som att jag fick ett hemskt uppvaknande igår. Hur har jag kunnat vara så blind?

Kan ingen komma och plocka upp resterna av mig? Laga mig bara.

Jag kunde lika gärna stannat kvar i pappas pung. 

Hatet mot alla som varit på mig och tryckt ner mig. "Du ska inte tro att du är nån"

Hela livet har jag tänkt: Jag ska visa er, vänta bara.
Men varför ska jag behöva bevisa nåt?
Vem ska jag bevisa det för? 

Kan inte Jag bara få vara jag?

Vem kommer bli nöjd annars? Jag eller dom?

Jag är inte en otacksam människa, men jag känner mig som att jag har blivit bedragen. 

"Vad gör jag här om ändå ingen verkar bry sig?"

Den här känslan, den har varit en börda tills den dagen jag insåg vad jag egentligen gjorde här.

Den här klumpen som envisade sig om att gnaga dag ut och dag in. 
Känslan att inte veta, veta vart jag hör hemma.

Vart jag kan slappna av, om jag inte kände mig hemma, hur ska jag då kunna veta vem jag är? Hur ska jag kunna lita på någon när ingen fått mig att känna tillit? 

Förvirrad i 20år. 

Mina känslor kan inte styras av någon annan. 

Jag är så frukansvärt förbannad vad andra människor kan förstöra livet för en. 

Inte få känna att jag finns till. Bara i vägen. Oönskad. 

Idag vet jag bättre, men det är svårt att ta sig ut mönstret man har målat under 20år. 

Vill inte h'n ha mig i sitt liv, vem kan då vilja det? 

Tusen frågor, utan svar.

Hur ska jag gå vidare, om jag inte vet hur jag vill ha det, vart jag ska ta vägen, hur jag mår eller vem jag egentligen är. 

Styrkan jag haft hela livet har lämnat mig, för första gången visar jag mig svag för andra. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder konstant. 

Jag måste ta mig ur hamsterhjulet. Det onda hjulet utan slut.

När försvinner kämparglöden? Kan inte min bara blåsa upp till liv igen. 
Jag sitter å petar i askan men det händer ingenting. 

Hur ska man veta hur det känns att älska någon om man aldrig känt sig älskad?

Det kan inte bara vara jag som känner så? Eller?

Som sagt frågor utan svar.