Jag är tom på tankar och funderingar, men ändå inte. Har alldeless för mycket tankar om saker som inte folk ska veta.

Blir svårt att skriva dom, det känns inte som att någon skulle förstå mig ändå.

Hur är det med mig då?

Jo tack, bara bra för tillfället. Allting känns helt okej, men som vanligt när jag inte klagar eller misstror min lycka så vänder det direkt. Typ som att det finns "någon" som ser att jag kanske inte ser lika beskymmrad ut som vanligt.

Om jag börjar tänka positivt så smäller det tillbaka med det mest oväntade. 

Varför ska det vara så för? Tänk alla som alltid är lyckliga, hur tänker dom? Jag har massa kompisar som lyckan bara öser över, men jag, nej jag får inte tänka en bra tanke utan att få någon konsekvens för det. 

Som att man alltid måste vara på sin vakt när något bra händer. 

Nej, men allvarligt. Jag mår bra! 

Det är så, livet har alltid motgångar. Man blir ledsen, man sårar och man såras. Men vad vore livet om man inte fick känna att man levde nångång då och då? Det är svårt att förklara.

Mina föräldrar lärde mig om livet redan som liten.

Klättrade man upp i ett träd och inte kom ner - "kommer du upp, så kommer du ner"

När man va liten kändes det som tortyr när dom inte hjälpte en, men oxå nu så känner jag en stor tacksamhet!

Hade jag fått som jag velat hela tiden hade jag aldrig klarat av vuxenvärlden alls.

"Ingenting är gratis" fick jag oxå lära mig.

Kan bli så arg på vissa människor som bara förväntar sig att allting kommer gratis. Att pengar ska ramla ner från himlen bara för att dom vill det. 

Vill man någonting så får man kämpa för det oxå.

Så tänkte jag med mitt körkort. Hur mycket kämpade inte jag då?

Hur många gånger ville jag inte bara köra ihjäl mig för att jag inte kände några framsteg. Hur min lärare präglade med mig och kämpade.

Jag tackar honom nu. Som fan! Annars hade jag gett upp för länge sen.

Många frågar hur jag kunde ta körkort så fort.

FORT!? För mig kändes det som en evighet, så många ggr jag körde fast i vissa moment och bara ville ge upp allting. Men icke sa nicke!

Jag tog körkort och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, jag trodde på mig själv fast många retades om att jag inte kunde köra bil.

Det enda jag tänkte på va - Jag ska fan visa dom jävlarna!

Ja, tänk att kämpar glöden även fanns i mig. Det trodde jag aldrig. 

Nu kommer det massa tankar bara för att jag skrev att jag inte hade några haha!

Vill man så kan man, ett uttryck som jag aldrig trott på förens nu på äldre dagar. Det är verkligen underbart hur mycket man utvecklas under åren.

Just därför jag skriver privat dagbok, när jag orkar. För att se mig själv växa och förstå varför jag har gjort dom handlingar jag gjort. Vissa sämre än andra. 

Jag ska börja läsa beteendevetenskap. Det måste varit mitt wake up call. ÄNTLIGEN fattar jag vad jag vill göra i mitt liv. Jag vill bli smart och förstå varför vissa gör som dom gör. 

Att inte alla vill bli det, det förstår inte jag. 

Jag älskar att läsa andras beteenden. Försöka läsa dom, än så länge är jag inte ett dugg utbildad, har gått på samma spel allt för många gånger. Men snart så. Snart kommer jag kunna läsa alla som öppna böcker. 

Jag tycker det är så intressant hur människan och dess hjärna fungerar. 

Vissas hjärnor verkar ha lagt av men det är deras problem, inte mitt. 

Det är oxå någonting som jag stör mig på, hur folk ska lägga sig i allting. Jag är inte intresserad av vad andra gör, kanske när jag va 14 år. Men då älskade man skitsnack och skvaller, har växt i från det, tråkigt nog finns det så många som livnär sig på andras misär. Usch säger jag bara.

OKEJ, jag erkänner, om det är en person som inte jag gillar som kanske gör en tabbe eller två, jag kan inte sticka under stolen med att jag njuter en gnutta då. 

Hemsk som jag är. Ber om ursäkt för det, men jag är ju bara en människa. 

Hejsvejs 

Hur kan folk vilja ha så mycket uppmärksamhet, "läs min blogg, kika in om du inte varit inne på länge"

Jag vill inte läsa om eran ponnyskit! 

Varför jag skriver blogg är för att dela med mig av mina tankar, inte om jag kör agility med min hund eller rider min häst varje dag. Hade jag undrat hur din ridning eller tävling varit så hade jag frågat. 

Oj, nu är det bitterhet på hög nivå. 

Jag har bara mycket tankar, hur saker och ting kan hänga ihop, hur allting fungerar. 

Det finns tusen olika förklaringar till varför allting är som det är. Jag har inte hittat min uppfattning än. Jag tror inte jag vill veta hur livet fungerar, men allting blir bara klarare och klarare för varje dag som går. Jag vill vara kvar i hur allting fungerade förr i tiden, när inte allting va accepterat.

Mord förr i tiden så blev man stenad, nu så är det 6 månaders öppenvård, för ju lindrigare morden är. 

Är det så vanligt att vi ska behöva acceptera att folk dödar andra människor. 

"Jaa, men han högg ju honom bara 7 gånger. Så sjuk är han väl inte då? Att han slutade hugga efter ett tag iaf."

Jag förstår att folk blir sinnessjuka, det är hur människan är!

Hur pass mycket man accpeterar, nu har jag förstått hur demonstrationer fungerar.

När man går ihop om en sak, som så många andra oxå tycker. 

Men det måste ändå vara när det är någon som fattat att det har gått för långt. 

Jag ska börja demonstrera när jag inte orkar mer.

Stå med megafon för att få folk att fatta. 

DET ÄR INTE ACCEPTABEEEELT!

Va mycket ilska i denna lilla kropp. 

Snäll, det kan jag vara närsomhelst.

Bara det att man kan inte bete sig hur som helst mot mig och sedan tro att jag ska vara snäll tillbaka. Vilket jag oftast är. Visar inga sura miner utåt, men inne i skallen är det fan krig med vissa personer.

Hur jag kan stänga av deras skådespel och se igenom dom. Det är en förmåga jag önskar att alla fick.

Hur det finns så många människor som inte förstår sitt bästa eller inte vågar stå på sina egna ben pga att någon sett hur lättfångade dom är. Hur dom nästan ger bort sin tillit till vemsomhelst. 

Jag kan vara nästan utbildad proffessor när det gäller andras problem, men mina egna problem förstår jag mig inte på. Hur jag ser vad som händer med väljer det dummaste beslutet. Jag ser hur det kommer bli innan jag väljer.

Väljer jag bort en person så vet jag oftast att h*n inte kommer jaga mig för att få vara med mig, det är jag som förnedrar mig själv med att acceptera hur en person leker med mig. Hur jag gör allting acceptabelt.

Det är det allting handlar om, "vad man väljer att acceptera"

Oxå när jag ser hur en person fungerar, brukar jag tänka; Skulle jag kunna leva med en sån där människa?

Eller hur jag skulle påverkas av honom/henne?

Det är mitt undermedvetna som skriver, jag tänker alldeles för invecklat.

Det kommer sluta med att jag skriver in mig själv på psyket.

Lås in mig, gör labotomi på mig, jag orkar inte fundera mer. Inte tänka hela det vakna timmarna, som dessutom fortsätter ifråggasätta i drömmarna. Jag får aldrig vila haha!

Hur ska man göra för att inte tänka så förbannat? 

Kan man operara bort nån del av hjärnan?

Det lutar ändå mot labotomi.

Jag har inte haft för mig så mycket på sista tiden, jag njuter mest, för det mesta iaf. Ibland kommer nått nerfall, men sånt händer. 

Alla kan vara ledsna, behöver inte va för att man är klen i psyket. Snarare att man varit stark för länge. Till slut brister det. Det är skönt när det väl händer, inte så ofta för min del. 

Jag tycker det ska mycket till innan man börjar gråta nu för tiden. Hur man kunde ligga i månader och grina för att en kille inte va intresserad. (Kan berott på självförtroendet. Det va ju inte på topp, men nu så.)

Jaa, det kanske inte va månader, men nån vecka iaf...

Jag kommer ifrån ämnet.

Okej jag erkänner, när pappan dör i lejonkungen kan ingen lämnas oberörd. Det ÄR sorgligt.

Helst när man va barn, fyfan, det är inte ens en barnfilm, hur scar ska döda sin bror och brorson för att få makt, den mannen går fan för långt! Kollade på den filmen igår faktiskt.

Jag höll mig för att grina, men det va tack vare sällskapet. Men oxå så fyller jag faktiskt 21 om en vecka. Haha 

Fyllde inte jag 13 nyss, och hade kalas på framsidan av huset? Hur jag blev välkomnad in i puberteten! 

Inte poppade det fram några tuttar på mig heller, nej du, det va som att dom skulle blivit planterade samma dag jag fyllde år. Fick gro några år efter det.

Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte föda barn. Jag vill inte betala räkningar.

Jag vill inte bo i radhus med en Svensson kille och föda massa ungar som ska ha så mycket av min tid. Ja jag säger ju det, när jag väl ska bli mamma ska jag vara mogen för det, det är jag inte nu, eftersom jag tänker så här.

Jag vill bara leka vidare med mitt liv. 

Det låter som att jag har någon 14 årig tonårsrevolt i skallen. Men jag är väl som Peter Pan då. Kommer aldrig bli vuxen. Eller hur ska jag säga. 

Jag har det bra som jag har det nu, eller ja, några små justeringar skulle jag kunna göra då.

Inga stora, bara typ en egen lägenhet..? Sånt som fixar sig på ett naffs..

En sista grej bara. Jag satt och funderade hur många det är som sätter sig i föräldrasitsen som verkligen inte ville ha barn alls vid den där åldern. Det måste va så hemskt. Att fastna i något som inte alls va meningen.

Det är inte konstigt att vissa lämnar allting. Det är för att dom inte är mogna för barn eller ett större ansvar, flyr i från sin plikt.

Plikt och plikt, sitt älskade barn, som skulle ha varit önskat och inget misstag, om jag nu får kalla ett barn för misstag

Styrka till er som läste hela texten, det måste varit tufft. 

Men jag skäms. Orkar inte skriva längre haha. 

Det händer så mycket hela tiden, det är faktiskt sant. Har fullt upp hela tiden. 

Igår natt när jag hade skjutsat hem en kompis så åkte jag förbi en ensam tjej, stannade till och frågade om hon ville ha skjuts.

Tänkte liksom att hon inte skulle behöva gå själv. Så kommer en motorcykel polis. Blinkade till med blålysena och åkte upp bredvid mig. Jag vevade ner rutan och han börjar gaffla på mig, jag som tänkte va snäll så tjejen inte blev våldtagen påväg dit hon skulle. Underlättade för polisen så dom inte behövde jaga en våldtäksman. Men nej nej, då fick man en utskällning istället. Så fjantigt, det va inte ens någon trafik bakom mig. Poliser tror verkligen att dom äger hela världen. Dom är för fan oxå bara människor. Har inte mer makt än någon annan människa. 

Dessutom kan folket inte köra i den här staden. Skulle åka i en kurva idag, så möter jag en stor jeep som åker på min sida av vägen så jag nästan åkte av vägen. Så ser man hur han skriker på MIG. Det va han som körde på min sida. Kan bli så förbannad hur andra kör. Tvärnitar framför en och har sig. Lär er köra för fan! Gud. 

Idag satt jag och pratade med en kompis, såhär är det- Jag väljer mina kompisar efter hur jag själv mår utav dom. Mår jag inte bra så slutar jag umgås med dom. Varför ska jag umgås med dom som inte är snälla mot mig? Det är bara jag som blir sårad då. 

Sen dom här vännerna som snackar skit om verkligen alla sina vänner bakom ryggen. Och sen låtsas som ingeting när man konfronterar dom.

"Vadå? Jag har inte sagt de" och verkligen leker förvånade. Bra skådespeleri, men jag faller inte för de. 

Dom kan man kasta överbord. Usch.

Har valt bort vissa vänner, och dom verkar inte fatta varför heller, har dom inte fattat själva hur dom beter sig? Liksom vänder kappan efter allas vindar. Måste bli en jävla virrvelvind snart.

Har dom ingen egen vilja eller eget liv? Fatta era egna beslut ist! 

Om alla bara hade varit harmoniska så hade skitsnacket aldrig funnits. 

Jag snackar skit. Det gör jag, men då är det om någon som betett sig illa mot mig. 

Finner ingen anledning till att slösa tid på idioterna. Kan alla fatta det nångång? 

Jag tycker inte om alla människor. Det finns det ingen som gör. Så varför vara med dom då för? Och varför i hela friden skulle jag vilja prata skit om dom?

Varför gör jag så? Jo för att jag vill känna att jag mått bra i mitt liv när jag blir äldre. 

Är det bara jag som bryr mig om det oxå?

Jag ska leva mitt liv utifrån mina egna beslut. Vill jag inte så vill jag inte. Jag har växt upp. 

Ibland får man höra vad folk säger om mig, men herregud. Är jag så intressant? Jag måste verkligen ha ett så mycket mer händelserikare liv än er. Skärp er nångång. 

Jag bryr mig inte. 

Jo klart jag reflekterar att ni pratar om mig, självklart, men tar det mer som en komplimang att alltid vara påtal.

My name is like a dick, always in bitches mouths :)

Det finns så många avundsjuka människor. Jag fattar inte varför folk är det på mig. Jag är bara mig själv och lägger inte tid på det som inte är viktigt för mig. 

Kan liksom bli ställd hur folk håller på. 

Va ere om!? 

Killar, hur ska man tackla dom? 

Jag vill krypa in i skallen och möblera om lite bland boxarna. Leva loppan i deras hjärnor. Mind fucka dom!

Huuuuuur tänker dom? Kan det komma en uppfinning så man någonsin kan förstå sig på dom? 

Det är inte bara tjejer som är gåtor i förklädnad. Killar är precis likadana. Hur ett ja är ett nej och hur beteende kan vara så förvirrande. 

Jag är såld på grabbsen ändå. Det kan inte finnas någon som är en hetrosexuell tjej som kan klara sig utan dom. Det är omöjligt.

En liten dos av en grabb som får ens knän att vika sig som färdig kokta spagetti-strån.

Vi tjejer klagar på killar och hur dom beter sig som svin. Det finns tjejer som beter sig så sjukt mycket bisarrare än många killar. Killar har kommit längre i sitt sätt att tänka. Är en tjej taskig så skiter han i henne. Sen får tjejen spel när killen väljer bort henne. 

Jag vet en kille som valde att sluta umgås med en tjej. Han valde att vara ärlig och säga som det va. Jaa men då va han fortfarande ett svin. VARFÖR DÅ? Han va ju ärlig. Tjejen klarade bara inte av att bli dumpad. Han ville inte vara med henne och nu hatar alla hennes vänner honom. 

Jävla brudar alltså. Ja jag är själv en brud, men jag kan iaf ta att en kille inte vill vara med mig. Ledsen eller inte så går jag vidare. 

En kompis till mig pratade om killar idag, hur dom skriver så himla utmanande och när dom väl ses så nästa kryper dom ner i asfalten. 

Snacka om dubbla personligheter. Hur dom först kan vara snuskiga och sen bli oskyldiga små pojkar som knappt vågar titta på en. 

Jaja. Hela livet är ett stort mysterium, kommer aldrig att förstå mig på allting som händer.

Sen om man inte tycker om en person behöver man inte läsa den personens blogg och sedan skriva det på facebook. Det är bara patetiskt :) 

Fortsatt trevlig söndag på er. 

Vet liksom inte va jag ska skriva om längre, känner mig så tom på tankar. Tom tank, det har jag oxå, nej då. Tankade igår. SJÄLV, duktiga jag! haha, Men tankade tydligen fel då med. Snablar. 

Pratade med en kompis igår. Hur folket i den här stan lägger sig i allt för mycket. Hur folk bara skapar sina egna uppfattningar och sprider ryckten för att dom passar till dom. Hur dom vrider och vänder på saker och ting för att det ska låta lite maffigare. Brer på ett lager till med smör på mackan. 

Ryckten. Det värsta som finns. Skapa en egen uppfattning nån jävla gång. Lyssna inte på all skit som alla säger. 

Tex. Jag är trevlig mot dom som jag tycker om. Jag smörar inte för folk som inte förtjänar de. Så kanske det är någon som jag inte varit så trevlig mot som säger det vidare till någon bekant till mig, som inte alls tycker det stämmer in. Så här är det, man kan inte gilla alla heller.

Men kan bli så less på att alla ska lägga sig i allting som händer. Har ni inga egna liv?

Jag gör mina egna val, jag väljer mitt liv. Om det skulle straffa någon så är det bara mig själv. Låt mig göra mina egna misstag. Så jag lär mig nångång. 

Jag kan känna att så länge jag mår bra själv så behöver ingen bry sig. Det stör väl inte nån hur jag väljer att göra med mitt liv. Ja till viss gräns, men vissa saker måste man få välja själv. 

Förstår ni vart jag vill komma?

Mind your own fucking business!

Ååh. Det där hjälpte kan jag säga. 

Visserligen kan jag klaga på saker och ting, men det är ingenting som man behöver sprida vidare. Hur man kan få bisarra frågor som inte alls stämmer in på vad som har hänt. Och varför får jag det? Jo för att folk väljer att snacka om saker dom inte vet ett skit om. 

Jag brukar sällan prata om saker jag inte vet nångting om. Om jag undrar nånting så frågar jag väl personen i fråga. 

Får oftast bäst svar då, eller är jag ensam om det? 

Tycker inte heller om att prata om saker som inte har med mig att göra. Vad har jag med det att göra liksom? 

Just det, ingenting! 

Så enklet är det. 

Känns som att jag mognat typ 80 år i förväg jämfört med vissa människor. Som kan prata om saker dom egentligen inte har en jävla aning om, hur man vet själv vad som hänt och får höra deras skruvade historier. 

Såja. Nu räcker det Mikaela. 

Lugna sig. 

Kan ju skriva nånting trevligt ist. Jag trivs med mitt liv just nu. Jag är nöjd. Hoppas ingen tycker det är nåt fel med det.

Så kan det oxå va. Klagar man, så stör sig nån på det, är man lycklig så stör sig nån annan på det oxå. 

Är det aldrig någon som är nöjd?

Ser bara problem i allting jämt. 

Nu ska jag kika film med trevligt sällskap :)

Huvaligen va allting går fort. Har knappt suttit vid en dator.

Idag är de tråksöndag. Men ändå inte.

Har blivit så tom i huvet på sistone. Jag har liksom inte tänkt så mycket. Mest på bilar om jag ska vara ärlig. Sitter och drömmer mig bort hur det skulle va att få ha en aldelles egen bil. Blåa faran. Den ska ju såklart vara blå. Ingen annan ful färg. Uscha.

Nej, nog pratat om bilar. Jag måste erkänna att jag håller på att bryta ihop snart. Jag pallar inge mer. Allting jobbar emot mig. Liksom allting som jag gör blir till något dåligt. Jag har så härliga vänner och familj som ställer upp när jag lagt mig ner för att ge upp. 

I måndags träffade jag, äh, jag behöver inte säga vem det va som sa det egentligen. 

Jag fick mycket beröm iaf för att jag klarat mitt körkort, hur stolt h*n va över mig, det värmde så sjukt mycket!

Det är så kul när man känner hur många det är som är glada för ens skull. Man liksom växer i sig själv. Typ 4 meter. På längden.

Jag vill inte gå ut så mycket med mitt privatliv, asså, mer än det jag gör. Jag skriver mest ytligt och så. Lite tankar och känslor. Men just nu känner jag att det är för mycket för mig. Det är för mycket ansvar om allt runt omkring. Det liksom svämmar över på nåt sätt. Hjärnan stänger av sig. Kroppen orkar ingenting. 

Och även om jag har världens finaste familj och vänner så känns det som att det inte räcker till. Det är nånting som fattas mig. 

Som en pusselbit som tappats bort. Hur jag springer och letar och letar. Gömma nyckel, med mig själv.

Vart katten har jag lagt den.

Nu när jag fått låna en bil av en kompis så har jag fan lust att åka runt å peka finger åt allihopa som har tvivlat på mig. Fuck you all.

Varför skulle inte jag kunna klara körkortet för? Bara en liten fråga liksom.

Jag har fan mer koll på bilen än va många andra har. Har fått höra att jag är skit duktig. (jag övertygar mig själv, inte er som läser)

Men det viktigaste är nog att jag vet det själv. Sen så får folk säga vad dom vill, men bli inte förvånade om jag kör över er nån dag. Dumma ungar.

Däremot kan jag inte tanka än. Men det är en helt annan sak! ;)

Igår va nog en av mina bästa körkortsdagar. Jag hade så kul och fick skjutsa runt på folk. Passageraren va nog den bästa. Hade så kul. Åkte runt å tuta på folk. Haha alla ser så tappade ut när man gör de. Sen kan jag bara tänka hur tankegången går när dom försöker lista ut vem det va som tuta. 

Men abow va du får upp mig bland molnen. Det finns inte ord. Jo det finns det. Vansinne.

"Mikaela, kom ner på jorden igen, va är det för fasoner? Vara uppe bland molnen? Det är inte där du behövs just nu. 

Ner med båda föttena, stadigt ska dom stå!"

Jag vill inte ner. Jag vill stanna här. Jag vill inte falla ner på jorden som ett regn. Solen ska skina. Varje dag. Med dig. 

Tala i gåtor. Det bästa som finns.

En bekant sa en smart sak till mig, hur man blivit så utlämnad. Det är twitter, facebook, bloggar och mobiler. Han sa en sån rolig grej. Hur vi snart kommer att operera in chip på varandra så vi alltid kan nås. 

Det skulle inte förvåna mig om det blev så. 

Allting finns tillgängligt, även jag. 

Har liksom börjat stänga av min mobil på nätterna, iaf ljudet och vibrationen. Jag nås när jag nås. Orkar inte få en fuckad sömn bara för att nån är vaken längre än mig. Jag är redan trött och behöver inte mera störmoment. 

Har ni varit med om att hjärtat bråkat lite med er? Ja jag tänkte det. Så är det just nu. Hur jag liksom försöker stänga av hjärnan när hjärtat sätter igång. Det är ungefär som när jag sätter igång och pratar. Ingen orkar lyssna för länge. Skavsåren liksom. 

Hur hjärtat slänger sig ut från klippan och hjärnan har knytit fast ett snöre runt magen och håvar in de igen. 

Som en glädjedödare. Som när man va liten och inte fick skratta i vissa situationer. Det va ju då allting va som roligast, när man inte fick. Varför är det så?

Det man inte kan få, vill man ha. Det man kan få, vill man inte ha. Finns ingen logisk förklaring. Hur det alltid ska vara nån dum "tvärt-om" lek.

Skratta er lyckliga att ni inte fått mitt hjärta och min tvärt-om hjärna. 

Nu blir det lite brum brum, sen göra kväll.

Har ni tänkt på olika tv program, typ som how i met your mother. Barney Stinson. Vilken grabb. Hur han lever sitt beskymmersfria liv med money, sex and suits.

Hur man kan sitta och älska hur han beter sig, men när det kommer till vekligheter så är det ingen som vill bli behandlad så, hur skulle inte reaktionerna bli då?

Hur han har sina one nights stand och en lägenhet som är anpassad efter en person. Det finns väl ingen som lever så? Hoppas jag. haha.

Hur vi kan sitta och skratta åt honom, men sen när vi väl stöter på en sån person i verkliga livet så blir vi så himla förbannade. "Fan vilket as! Hur kan man bete sig så?"

Sen sitter vi och skrattar när Barney lyckas lura med sig en liten bimbo hem.

Snacka om dubbelmoral.

Vi vill inte vara den som är utsatt. Det va dit jag ville komma. Så länge det inte drabbar en själv så är det lugnt. 

Så kan jag känna nu för tiden "det är inte mitt problem". Jag va med om det i helgen. En person som betedde sig som skit mot mig för ett tag sen kom till en fest. Tog för sig av det som stod framme. (Jag tar bara det här exemplet för att det hände nyligen.) Det va just min kvarting han hittade. Så skulle han precis till och hälla upp, hade hämtat 2 powerkings så fint. Så frågar jag personen i fråga om han ska dricka grogg och om det va hans. 

"Näe, men jag trodde det va Puttes"

Det spelar för fan ingen roll vems det är. Är man hemma hos en annan person så frågar man om det inte är ens eget. 

"Ja men jag vill ju ha grogg" - fick jag till svar.

Det verkar inte va mitt problem eller hur. Jag ska väl inte se till så att du är tillfredställd.

Jag kan börja koka när jag tänker på hur vissa beter sig. Hur dom tror att dom kan ta för sig av allt. 

Man kan fråga isf. Annars är det inge kul att bjuda med sig, när dom tar det förgivet. 

Ingenting är mitt problem längre. Så länge jag inte är inblandad. 

Jag har tröttnat på hur folk utnyttjar andra för att dom själva inte har tänkt steget längre. 

Det är en person som lärt mig det- "Det är inte mitt problem" 

Åh, jag älskar att säga så. 

I Tisdags kände jag oxå hur elak jag var mot en person. Men det kommer till en gräns när man inte orkar med en person längre. Hur man kan störa ihjäl sig på allt den säger. Kände liksom att det får va nog. Det fattade även den här stackaren. 

Så här är det, jag har tröttnat så jävla hårt på hur folk bara antar. Antar att dom kan bete sig som dom vill mot mig. Slut med det nu. 

Just nu finns det en person i mitt liv som gör mig liiite gladare än andra. Jag har ju haft ganska svårt att bestämma mig innan. Liksom hela kakburken har inte räckt till. Men nu har jag bestämt mig.

Kan jag inte få honom så vill jag inte ha någon. Jag är så stolt över mig själv som fått en sån insikt. 

Hur han fått mig att ändra på mig. Vilket jag trodde va omöjligt. 

Jag kan känna så här oxå, att jag skiter i om det är besvarat eller inte. Bara jag får ha kvar den här känslan att kunna vara ensam. Att inte va den här lilla bekräftelse tjuven mer. Alla behöver inte svärma runt mig. 

Som i tisdags. Jag vet ju vem jag vill ha.

Då vill jag väl inte stå och kramas med en kille som är på tok för full för att kunna de att jag inte har en tvilling som står bredvid. Som behöver mig för att kunna stå. 

"Det finns inget här att hämta, hejdå" 

Visst att jag va lite väl hård, men det är som med hundar. Ryter man inte i så fattar dom inte. Man får inte mesa sig.

Stå där å skratta och suga åt sig av dom så väl utvalda komplimangerna. Han kör nog dom där på alla, tjejen lilla. 

Hårt mot hårt, å då menar jag inte hans polaren i brallan. 

Det är inte mitt problem att du är fyllekåt. Sorry. 

Va har hänt med mig? Mes mickan som aldrig sa ifrån. 

Jag vill tacka den som gjort mig så kallblodig. Inte behöva känna att jag är värdelös mer. Jag står på egna ben. 

Dom kanske inte är så långa. Men dom står jävligt stadigt.

Jag kanske ska tacka mig själv ist, det är ju som sagt mig själv jag ska ta hand om. Skydda det lilla hjärtat som slår innanför bröstkorgen.