Jag har kommit underfunn med vad livet handlar om. Det jag tänker skriva har endast med mig själv att göra. 

Jag prövar mig fram i livet, chansar för det mesta.

Jag älskar livet, när det tillåter. 

Förut var jag rädd för att dö. Men nu fattar jag att det känns ingenting när man väl är död. 

Man lider inte. 

Man slutar leva men lever kvar i minnen. 

Därför vill jag bara skapa fina minnen. 

Det är verkligen inte lätt när man är så olika som personer. 

Alla har sina sätt att leva på. Bra som dåliga. Men dömer inte hunden efter håren. 

Jag försöker att inte bråka i onödan. 

Det jag gör är att jag slappnar av, andas, ser mig omkring. Uppskattar det jag ser och njuter. 

Försöker se det fina i allting. 

Det värsta jag vet är att ha någonting otalt med någon. Nånting otalt med någon jag tycker om alltså. 

Jag har blivit väldigt ego, men ödmjuk mot dom som förtjänar det. 

Man kan inte få allting i livet. 

Det är inte kul att ge kärlek, glädje och dela med sig av det man har om det ändå inte är uppskattat. 

Jag är tacksam för hela livet. 

Jag fick chansen att bli till, då ska jag se till att åstakomma någonting oxå. Tänker inte dö innan dess. Så de så.

Jag kan inte vara beroende av någon heller. Jag vill inte vara det. 

Den enda som kan få mig att må bra, det är jag själv.

Vill jag må bra så kan jag inte förlita mig på någon annan. Jag vill inte käka piller för att må bra. 

Jag tror att allting har med en själv att göra. 

Lär känna dig själv först och främst. 

Det är det jag gjort. 

Tagit reda på vad jag mår bra av. Försöka få så många med mig att må bra.

Så lever jag. 

Ska jag tillexempel åka nånstans, så kollar jag alltid runt om nån kanske behöver ha skjuts om jag ändå ska åt samma håll.

Vill alla väl. Därför bråkar jag inte i onödan. 

Ser inte det som ett alternativ längre. 

Hellre vänder jag andra kinden till och tar skiten eller så försöker jag prata med personen. 

Våga lära känna dig själv. Älska dig själv. 

Om du bara tänker på hur du kanske VILL se ut, hur du VILL att allting ska vara. 

Make it happend. 

Ingen lägger det framför dina fötter. 

Kämpa. 

Det har jag gjort. 

Jag har mått skit, verkligen inte haft nån livsglädje alls. Snöade in för ett tag sen. 

Mådde apa. 

Men nu. Nu är det som bortblåst. 

Jag behövde bara rensa hjärnan. 

Mitt undermedvetna tog över och rensade skiten ur mig själv. 

Jag älskar mig själv. För första gången i hela mitt liv. Det låter hemskt när jag skriver det, men jag mår så jävla bra nu. Är en helt ny människa. 

The old me is dead and gone. 

Ibland mår man dåligt, men bättre dagar kommer. 

Se inte allting som ett hinder. Hoppa över hindret när du klarar av det och väx i dig själv. 

Allt tar sin tid.

Efter det där jävla regnet så kommer solen fram igen. 

Idag ska jag n j u t a  i solen med Putte å Simone :) 

Hade förövrigt en sjukt trevlig kväll igår. 

Att jag lyckades sova med ytterdörren på glänt va ju mindre lyckat ;P 

Jag vill bara att alla ska va, vara sig själva. 

Älskar du dig själv så är det lättare för andra att älska dig. 

Jag kan bli så ledsen i mitt lilla flickhjärta när jag vet om otrohet. 

Hur så många vet om det men inte berättar för den personen som blivit utsatt.

Det är så hemskt, hur den personen är så kär och inte har en aning om vad den andra egentligen har haft för sig. 

Lägger upp bilder och hur killen/tjejen bara håller med å gullar tillbaka.

Jag kan bli så frustrerad. Det är så uppenbart och ingen har mage att berätta. 

Så länge inte sanningen kommer fram så mår man ju bra,

men jag brukar tänka så här:

Hade det varit jag så skulle folk gärna fått berätta för mig. Jag klarar mig alltid. 

Visst, jag skulle nog bryta ihop, men ändå, jag skulle ju kunna slicka mina sår mycket fortare än att det ska behöva gå 5-6 månader utan en aning. Då skulle jag må ännu sämre.

Vill man inte berätta så förstår man ju. Det är hemskt att slänga sanningen i ansiktet på sina vänner. 

Jag skulle nog aldrig våga berätta.

Vill man verkligen veta om ens partner varit otrogen? 

Kan man acceptera att någon annan berättar det för en?

Det bästa skulle nog vara att otrohet inte fanns. 

Jag har inte alltid varit nått helgon. Tänker inte dra upp vad jag gjort för skit förr i tiden. 

Jag vet vart jag står nu. Skulle aldrig falla mig in att vara otrogen.

Är det rätt så är det inte svårt att hålla fingrarna i styr. 

"Amen.. på fyllan då?"
Näe, inte ens då. 

Man vet vad man gör, bara det att på fyllan känns typ allt rätt. 

Moralen har spätts ut med sprit och allting känns okej. För stunden. 

Och det här med skvaller.

Med tanke på att det är en liten stad som jag lever i. 

Hur mycket skvaller som inte ens stämmer. 

Bland annat om mig. 

Nu har det väl lugnat sig lite eftersom jag sällan går ut. På krogen alltså.

Förut så vart det nästan givet att jag skulle göra nått sjukt.

Hade alltid en sjuk historia att berätta för Sjödda på söndags mornarna.

Det var alltid honom jag ringde när det hänt nåt. Det va så simpelt. Han skrattade och jag mådde bra. 

Spelade ingen roll vad jag berättade. Det fanns ingen gräns liksom. 

Allting blev accepterat. 

Som tur är har jag lugnat mig. Eller, jag är helt jävla utbytt..

Gör inte mycket väsen av mig längre. 

Jag fick nog efter helgen när jag tappade bort min väska. Där satte jag ner foten.

För mitt egna bästa. 

Men det här med otrohet. 

Vart går gränsen?

Jag själv tycker otrohet är när man är intim med en annan människa.

Men oxå när man kanske "smsar" och skriver att man vill göra nånting. Vet liksom inte vart gränsen går. 

Att man ens tänker tanken att man vill, är nog otrohet för mig. 

Har inte varit med om så många fall. Men jag ser oftast mellan fingrarna. Jag vill inte se att det händer. 

Förnekar det in i det sista.

 
Jag vill inte heller vara den här misstänksamma flickvännen som ska hålla koll på vad pojkvännen gör. 

Har jag en pojkvän så litar jag på honom.

Då är det upp till honom om han vill missta mig eller inte. 

Men såklart vill man inte att pojkvännen ska vilja ha någon annan, men shit happends. 

Om det blir så. Så är han inte den rätta. Släpp honom då. Annars kommer han riva sönder ditt hjärta i småbitar. 

Nu sitter jag och skriver så här moget igen. 

Hade jag varit med om det hade jag säkert tagit tillbaka honom eller bara accepterat det. 

Man vet ju inte hur pass mycket man älskar personen heller. Vad man är villig att stå ut med. 

Det är oxå så roligt i den här stan.

Man får så mycket varningar om folk. 

"Men va inte med henne/honom för att....." 
"Han är inge bra"
"Hon är falsk" 

Jag tycker det bara är skitsnack för det mesta. Alla beter sig olika mot varandra. 

Flyt bara med ist. 

Jag försöker så gott jag kan. 

Nu ska jag äta frukost. Så de så.

Nu har jag verkligen sovit ut, känner mig som törnrosa. 

Somnade väldigt sent på söndags förmiddan, sov till halv 6. Det kändes fett ovärt. Men som tur va så var det dåligt väder. Vaknade och käkade frukost. Haha, sen åkte jag å hämtade Emil. Antar att vi var tråkigt sällskap, trevligt var det iaf :) hann inte vakna riktigt innan jag somnade igen. 

Har tappat min insperations källa någonstans. 
Vart katten har jag lagt den? 

I början när jag skrev hade jag tusen olika idéer vad jag skulle skriva om. 

Så var det som att någon sög ur allt ur skallen på mig.

Värdelöst.

Jag läste min dagbok i dag. Jag är faktiskt ganska rolig, för det mesta. Det sjuka är att när jag skriver sanningen, så är det så man garvar. 

Mina uttryck är så sjuka. 

Jag skulle vilja att någon som inte känner mig alls ska läsa den. Eller kanske en psykolog. För att se vad som är felet. 

Så många liv jag levt. Hur jag kommit undan nästan alla situationer som jag satts i klistret. 

Att jag lyckades.

Jag skulle vilja skriva om allt, men jag vet inte vilka storys som jag skulle kunna skriva om. 

Det är för många som skulle bli indragna. 

Jag kan nästan skämmas för det jag gjort. Men eftersom det är så få som fått reda på vad jag gjort så låter man det ofta passera. "Det man inte vet lider man inte av"

Fast ibland när det kommer fram lindriga saker jag gjort och folk överreagerar så är jag glad över att det var dom lindrigare saker jag gjort. 

Det låter som att jag är hemsk. Ska jag vara ärlig så har jag varit det. Vill få många saker ogjorda. Men oxå så har jag växt av att få göra lite som jag vill. Ingen har stoppat mig, så jag var tvungen att stoppa mig själv.

Jag ser vad människor tillåter en att göra. Vilket är mycket. Alldeles för mycket. 

Man ser verkligen i min dagbok hur många gånger jag kommit undan. 

Jag ledsnade helt enkelt på att komma undan. Så jag bestämde mig för att lägga ner allt festande. Till å börja med. Sen tänker jag inte ta upp nå mer. Men ja. Det handlar om sex. 

Nånting måste ha hänt. Jag är inte alls den personen jag var i början av året. 

Jag tror att jag höjde mig själv. Jag värderade mig själv när jag tog mitt körkort. 

Att jag faktiskt kan klara vad som helst. 

Jag vill veta vart jag har mig själv och därför la jag ner alla mina andra liv. Eller, hur fan säger man. Jag kastade mina masker. Jag lär känna dom jag vill lära känna. Det finns inga "efter-krogen-ragg" längre.

Nu är jag den jag vill vara. Jag skulle vilja använda ordet "nej" lite oftare. Men det är något man får jobba på.

Sen att jag är så bitter i mina inlägg betyder inte att jag är det i vanliga livet. 
Jag delar med mig av alla sura tankar på bloggen för att ingen säger emot, jag skriver det jag vill,

och orkar knappt diskutera vissa saker med mina kompisar som kanske handlar om liknande saker.

Det känns som att dom redan vet vart jag står. 

Jag har blivit den personen som antingen drar igång en diskussion med mina åsikter eller rycker på axlarna. 

Vissa gånger rycker jag på axlarna bara för att jag har för mycket att säga om saken.

Men, det är inte så konstigt eftersom jag analyserar ALLT. 

Sen att jag skriver om sex är för att det alltid är kul att prata om. 

Varför är det så?

Hur synen på sex har förändrats genom åren.

Precis som med allt annat. 

Har alltid kunnat pratat med mamma om sex. Även som liten. 

Sex var ingenting man skulle skämmas för, därför vågade jag prata om det. Det är så ett barn blir till. 

Sex är någonting vackert som man gör med någon man älskar. Visserligen har dom gränserna tänjts lite med åren. 

Tycker folk ligger lite hit och dit. 

Jag dömer ingen för det. Alla gör sina val på egen hand. 

Man kan inte heller köpa grisen i säcken.

Haha tänk den här då. 

Man väntar med sex tills man gifter sig, så lyckas man gifta sig med någon som inte alls är som en själv i sängen. Så ska man leva med varandra resten av livet.. Osis. 

Frigjord, det är nånting jag alltid har varit. 

Hålla lådan med att prata snusk drar alltid igång folk. Vissa blir lite röda om kinderna men det försvinner för det mesta haha :D

Det är inte så många som tror att jag kan vara såpass grov i munnen som jag är.

Det mesta relateras till sex. Kanske blir så när man hängde med killarna i skolan. Killarna och jag. Lill killen.

Hade det varit tvärtom, att det varit massa tjejer och en kille, hade killen blivit kallad bög. (hänger iofs fortfarande med killar så..)

Jag växte upp med ärlighet och inga jävla knivar som höggs i ryggen. Inte med killkompisarna iaf.

En och annan tjej har man råkat ut för som ska hålla på å jävlas med en. 

Jag som inte vet hur tjejlivet går till riktigt har ju aldrig varit den som tycker att det är kul att vara elak. Inte utan anledning.

Jag blev en i gänget eftersom jag för det mesta var mycket sjukare än dom flesta killarna. Dom lärde mig att man får vara precis som man är. Så vill jag leva resten av mitt liv. Det va inge skitsnack bakom ryggen, man bara va. 

Visserligen är det många som tror att jag är lesbisk. 

Vilket jag inte är. 

Hade jag varit det hade jag erkänt det. 
Jag skulle aldrig kunna ligga med en kille om jag verkligen vore tänd på tjejer. 

Det är lika dumt som att jag skulle ligga med tjejer fast jag egentligen ville ha killar.

Makes no sence.

Som vanligt är det ingen som fattat det. 

Ha en bra dag. Hörs hej.

Har inte gått å lagt mig än.

Hör och häpna, jag va ute igår. Alltså, jag sitter inte inne jämt, utan jag va på krogen.

Sjukt kul, jag dansade sönder mig, jag tror inte jag va torr någonstans på kroppen, det var så fruktansvärt hemskt, eller, ja, det va jobbigt iaf. 
Inte fick man öppna fönstret heller. Trodde jag skulle dränka mig själv ett tag. 

Gick utan tröja på vägen hem, så varmt vare.

Hade lite efterfest, och nu sitter jag här, den enda som är vaken och med en avslagen öl. Försöker göra så mycket väsen jag bara kan för att få se ett livstecken. Men framgångarna jobbar mot mig. 

Skulle göra lite mat åt mig å Åskan, men hann inte ens komma in i köket för att skära upp baconbitar innan han somna.

Tacksamt. haha

Jag hade riktigt kul ute faktiskt, har ju inte varit ute sen 6 april. 
Länge sen man dansade, sjukt härligt faktiskt. Man känner sig så fri. 

Jag skiter i om nån kollar på mig när jag dansar. Jag blundar och släpper loss. 

Synd bara att vi kom in på krogen så sent.

Kändes som att vi kom å gick. 

Lätt värt att gå ut såhär nångång ibland, man får inte visa sig för mycket ute, har ju blivit folkskygg, åker mest min lilla bil, bäst så. Bakom säkra dörrar och en ruta som inte går att veva ner. 

Fixade faktiskt ljuddämparen själv. Eller, jag satte fast den iaf ^^ 
Inte fan behöver jag nå karlar som fixar min bil heller :D

Har börjat må bättre nu, har nog kommit ur min svacka. 

Eller, det va nog bara att jag behövde rensa skallen lite. Rensade bra mycket hår i onsdags iaf från hjässan.

Klippte mig själv, jävligt kort ^^ Sommarkortkort. Kan slänga in en bild sen ^^

Känns som att ett stort lass med sten har släppt från bröstet.

Jag kan andas igen.

Låter lite fjantigt kanske, men vem fan bryr sig :D

Tycker det är så skönt att man faktiskt har växt upp lite. Senaste året har jag verkligen jobbat med mig själv. Bra som dåligt. Det är så häftigt tycker jag. Hur man verkligen kan ändras så mycket. 

Fortfarande lika impad.

Jag och Simone prata om det idag, nej, igår, hur många tjejer som sminkar sig så grovt och inte fattar att dom är fina som dom är. Smink är bara ett skal. Man är fortfarande samma person. 

Det är väl det jag har växt mest i. Eftersom jag alltid känt mig annorlunda. 

Jag va rödhårig, kort och fräknar. Inte Lång, blond och brun. 

Som man ville se ut, men idag är jag glad att jag inte ser ut som alla andra, eller va man ska säga. 

Jag va så ljus i hyn, ögonfransarna och ögonbrynen. 

Sen att jag hade fräknar på knäna va ju så fruktansvärt roligt. Herregud. Väx upp. Alla ser ju olika ut :P 

Det tog faktiskt många år innan jag accepterade mitt pigment. Men nu skiter jag i vilket, jag är född så här å då ska det vara så :D Prickig eller ej.

Att jag inte sminkar mig lika mycket har jag skrivit om förut. 

Men kan upprepa. Jag känner att folk ska se mig för den jag är, inte kladdet i ansiktet. I början va jag faktiskt rädd att nån skulle tycka att jag såg konstig ut, eftersom det har hänt förut.

Ett ex till mig sa till och med att jag inte skulle tvätta bort sminket. Hur dum i huvet får man bli? 

Eller ytlig. 

Varade inte så länge som tur va. 

Man kan inte vara tillsammans med någon som bara bryr sig om skalet utanpå. 

Nu försöker jag vara så naturlig som möjligt, menar inte att jag går runt naken, men inte så mycket smink. Vill att folk ska se mig för den jag är.

Lät lite klychigt, barbados eller nå.

"Se mig, bara för den jag är....."

Nörd.

Måste erkänna att jag aldrig haft så ont i röven som jag har nu, har suttit 3 timmar på en trästol. Har knappt nån känsel kvar. 

Vet inte vad jag ska hitta på, har legat å lyssnat på Oscars "prata i sömnen" hot från soffan. 

Blir även kallad tjockis. 
Så trevligt har jag. 

Även lika torr som Sahara i käften, kanske håller på att torka ut. Bäst jag dricker upp min bärs. Utan kolsyra. 

Nyfrillan. 

StekarN.

Peace.

Hur va det nu med mig själv?

Får igång en låt och jag får en klump i magen. Varför ska det vara så?

Min mage har ingenting med det här att göra. 

Varför gör det ont då?

Varför knyter det sig i magen?

Det är ju en jävla tur att google.se finns. Annars hade jag nog varit död för länge sen, enligt mig själv. 

Den här besvärskänslan, det är den som gnager mig. 

Jag har inget otalt med den här människan, verkligen inte. Det är inte känslor heller. 

Now you're just somebody that I used to know.

Jag vet ju hur jag vill ha det. Men inte hur det ska bli. Det är två jävligt olika saker. 

Vill och bli. 

Vågar inte fråga. Vågar inte tänka. Jo ni.

Det, om nånting gör jag. Tänker så huvet tynger ner axlarna på mig. 

Så jag bestämmer mig för att njuta, men nånstans där emellan osäkerheten och njutningen så fastnar jag. 

Jag njuter, men ändå inte. Njuter av sista smörjelsen, typ. 

Jag är så rädd att förlora det jag har kärt, att jag redan föreställt mig hur det kommer bli. 

Så fucked up får man inte va.

Att Jag tror att jag förlorar allt så fort jag njuter. 

Men det är precis så det alltid har varit.

Så fort jag slappnar av och lutar mig tillbaka, så är det som att nån kastar ett bowlingklot i skallen på mig. 

Aldrig lugn och ro. 

Jag vill så gärna. Vara nära. Hela tiden. 

Njuta av din närhet. Krypa intill din rygg. 

Så jag känner mig trygg. 

Inte som jag känner nu. 

Liten, svag och i behov av dig.  

Jag kommer inte längre utan din hjälp. 

Jag vill vara jag, leva mitt liv.

Jag är för involverad i alla andras liv hela tiden.

Det är tur ibland att man vet sina egna svagheter iaf. 

VÄJFD? 

Jag skoja bara. 

Jag ska inte sluta skriva. 

Jag hade väl nå tvärhumör som jag brukar ha. 

Lite småtjurig för att det va söndag kanske. 

För visst är det måndag idag? 

Aah, måndag 9 juli.

Nu ska jag vara lite klychigt svensk här.

Jag ska börja mitt nya liv. Hur nu det ska gå.

Jag är sjukt förvirrad. Vet liksom inte vart jag ska ta vägen. 

Ena dagen är jag lycklig och sen krävs det så lite för att jag ska bli ledsen. Inte utåt. Förstås.

Det får man ju inte va. Nej nej. Fyfy. 

Inte prata om känslor. Nu pratar vi om det roliga som hänt på facebook ist. Eller vad nån annan puckad människa har slängt ut sig.

Varför känns det så?

Jag har fåtal vänner som jag berättar sånt för. 

Antingen är jag väldigt egoistisk. Eller så är jag raka, böjda, runda fula motsattsen. 

Jag är så snäll att det faktiskt gör ont, för att jag vet att ingen skulle göra så mycket för mig som jag gör för andra. 

Blir trött på mig själv. 

Hur ska man va då? 

Är jag för snäll så klagas det.

Om jag är dum, får jag klagomål för det.

Hur i helvete ska jag va då?

När jag är snäll är jag mig själv. Bara det att jag har så mycket förutfattade meningar om "folk". Alltid på min vakt. 

Hatar att andvända ordet folk.. 

Men ni förstår. 

Om nån är elak mot mig så knyter jag så snällt den lilla näven i fickan. 

Tar oftast ett djupt andetag och tänker att den personen är en idiot. 

Så släpper det ganska fort ^^ 

Jag kan känna mig som en påsen med vinden. Bara hunsas hit och dit. Inga egna mål. Bara nån annan är nöjd så är det lugnt. 

Egentligen vill jag vara helt själv. Men hur ska man våga det?

Jag kanske skulle blir sinnessjuk då. Eller motsattsen. 

Kan man bli sinnessjuk av människor?

Måste googla. 

Jag som precis har blivit av med mina hjärnspöken. Dom värsta iaf. Eller så har hela hjärnan blivit fylld av spöken.  

Lite ingående med det här med hjärnspöken. 

Jag vet att dom inte finns i verkligheten, men. Jag har själv bråkat med mina i ett flertal år. Jag vet att dom finns. INNE i hjärnan. 

Va dum man har varit. Fjant.

Hur rädd har inte jag varit för mörker och shit som liten då..

Jag va så jävla rädd att jag inte vågade gå på dass på väddö. Måste sett ut som en hare för det mesta. Ba kuta hela tiden.. 

- "Nämen! Såg du haren?"

- "Näe, det va bara Micken som va nojig igen."

Nu är jag inte rädd för nåt.

Möjligtvis ventilationen inne på toaletten som låter som en tant som suckar läskigt.. Ganska obehagligt när man inte vet vart ljudet kommer ifrån haha.

Allting sitter i hjärnan. 

Blir inte rädd för skräckfilmer längre. Alltså att jag är rädd efter jag sett filmen. Inte under heller för den delen. Allting är så uppgjort. Ingenting gör mig förvånad längre. 

(Tänk när jag är 50 år och ska försöka bli impad. Hur fan ska det gå till?)

Kanske kan säga att den lilla haren har blivit lite härdad. 

Hela livet tycker jag att jag varit rädd för saker. Börjar liksom släppa nu ^^

Kanske för att jag vet vad jag själv skulle ta till för taktik om det nu skulle hoppa fram nånting bakom dörren. 

Förmodligen skulle jag skrika rakt ut. Sen har jag inte tänkt ut nå mer. Måste knopa lite mer på det där.

Haha jag har verkligen kommit på hur jag är funtad. 

Jag anstränger mig för att göra tvärtemot. Jaaa jag vet. Jag har inget liv. 

Men nu är det så att jag ser hur folk beter sig. Lyssnar och iaktar. 

Testar nya sätt att vara på, lösa olika situationer. 

När jag ser själv vad jag skriver så är det en perfekt beskrivning på någon som är schitzofrein.

Jag har inte kollat upp skiten, men tror inte det ska vara några större fel på mig. 

Bara att jag föddes med en hjärna som kan tänka 1,5 miljoner tankar i minuten. 

Cirka. 

Jag skulle blivit proffessor. Eller nåt annat smart. 

Nu är jag bara en dumblondin eller ginger som säger dumma okloka saker. För att ingen förstår mig ^^

Är det jag som är galen eller världen som är sjuk? 

Ps. Googlade på sinnessjuka. Än ligger jag i lä. Ds. 

Bilden säger allt. Man tillochmed ser hur less jag är. 

Längst ner i högra hörnet.

Bob Marley. Sjunger rakt in i hjärtat.

Peace

Har allting bara blivit ett stort skämt? 

Allting jag hör får mig att skratta, kanske för att jag kollar på så mycket tv. Eller filmer ^^

Jag har kul iaf. 

Kan nästan inte hålla mig ibland. Är det ingen som känner igen sig?

Jag har ju nå fel. Man kan inte tänka så mycket som jag gör. 

Jag löser problem i mina drömmar. Helt sjukt. 

Jag skrattar åt allt. Jag vill ha nån som skrattar med mig. 

Som förstår min humor. 

Har hört många gånger att jag har taskig humor. 

Men jag ser ju allting som ett skämt. Svårt att hålla sig då.

Jag tror jag ska lägga ner under ett tag nu. Måste skriva i privata boken just nu ^^

Får se om jag håller det jag säger. 

Jag brukar ju ångra mig för det mesta. 

Haha asså, det är ju tur att jag kan roa mig själv. Vissa inlägg så kan jag inte fatta att det är JAG som skrivit. Det är vissa situationer jag bara glider iväg. Eller, alla, typ.

Jag skriver att jag bara är mig själv. Så är det oxå. Men jag bryr mig för mycket. Det är det allting handlar om. 

Jag bryr mig. Finns det flera såna här ute?

Jag bryr mig om någon far illa. Men det är inte så mycket jag kan göra åt det. Jag är bara en människa, precis som vem som helst. Ändå känns det som att alla vänder sig till mig så fort det är nånting. Jag får ingen tid för mig själv. 

Bra som dåligt. Det tråkiga är att folk jag inte ens känner vänder sig till mig och förväntar sig att jag ska ställa upp..

Ställ upp för mig då? Det kanske är för mycket begärt. 

Det är nog som "dom" säger. Jag usvhar för mycket. 

Men vad ska man göra då? 

Jag bjuder på mig själv fär att jag gillar att se andra människor glada.

Sprid lite glädje för fan. Alla är så dystra, dom som lyckas vara optimister tas ner lika fort igen. 

Jag skriver för att övertyga mig själv om allting som knappt stämmer. 

Jag kan inte säga nej.

Jag gör det jag blir tillsag att göra.

Så nu vet ni de oxå. 

Hörs hej.