Nu är det på gång!
Jag ska skriva en bok som projekt på "platsutveckling"-kursen.

Jag är så himla exalterad och nervös.
Det blir verkligen ett projekt för mig själv oxå.
Det kommer bli bra det här känner jag.
Lite svårt att börja skriva kanske. Men det löser sig :)

Så jag kanske inte har så mycket mer att skriva här. Måste jobba med mig själv nu. Riktigt ordentligt. Vill inte skriva av mig här längre.
Kanske det är nån som har ett tips hur man skriver en bok?


Som tur är har jag fått mycket hjälp från Karin, min kursledare. Får inte glömma Maria och alla andra.

Det är på riktigt nu.
Jag mår bra (tror jag) och vet att framtiden kommer bli riktigt bra!
Jag känner det på mig :)


Peace!

Vet inte hur jag ska börja. 

Att kunna veta vad som är rätt och vad som känns rätt. Det är två olika saker. 

Att knäcka koden om livet var nog det största i mitt liv. Många har varit inspirerande. 

Hur mycket som spelar roll. 

Äh, ingen ide att jag skriver egentligen. 

Vet liksom inte hur det här ska bli. 

Ska man supa, knarka eller bara lägga sig ner och dö?

Inget av dom löser problem. 

Man måste vara stark, men i smyg får man gråta lugnorna ur sig. 

Det har jag gjort många gånger för jag vet att för varje minut som går går jag mot bättre tider. Det får ta sin tid, bara jag mår bra inom en snar framtid. 

Svackor som dyker upp måste man brottas med, ensam. Ingen annan kan lösa dina problem. 

Nu lämnar vi det. 

Ska skriva om något givande nu.

När man möter en människa måste man veta att den är precis som en själv. Alla är som du. 

Alla har en egen historia, alla tänker jag. 

Alla blir ledsna precis som du. Man har olika sätt att se på saker. 

Jag själv är helt sönder bombad med tankar och ideer. 

Innerst inne känner man på sig vad som sker. Man kan välja att titta bort eller ta livet som det kommer. 

Allting händer av en anledning. Tror jag. 

Det som inte dödar dig gör dig starkare, eller får dig att vilja dö. 

När börjar det livet när man verkligen kan anförtro sig till någon? 

Kommer det aldrig börja?

Så många gånger jag haft fel här i livet, men oxå så jävla rätt. 

Jag har klarat mig hittills. Det kommer jag fortsätta med, även om vägen dit är änglslig och svår. 

Gråter jag nu så är jag starkare sen.

Lita alltid på dig själv när ingenting annat moraliskt känns rätt. 

Jag har fått det självförtroendet att lita på mig själv. 

Vet inte hur jag ska förklara. Men vägen dit har inte varit lätt. Tvärtom. 

Augusti i helvete - Håkan Hellström. Han kan ibland han oxå. 

Passande att det är Augusti nu oxå. 

Tack för det ödet eller vem det nu är som bestämmer sånt där tragiskt. 

Fast, allting handlar om en själv i slutändan. Jag kan inte skylla på någon annan när det är jag själv som fattar mina egna beslut. Att man kanske inte möts varje gång är nog bara taskig tajming skulle jag tro. 

Livet är inte till för att det ska vara lätt. MEN! Se då till att du inte krånglar till det i onödan. 

Jag vill inte skapa konflikter i onödan. Jag vill bara vara. 

Livet blir så mycket skönare då. 

Förståelse är en grej som är ganska viktigt. Man måste kunna acceptera andras val. 

Ingen kan ju leva efter någon annans beslut. 

Nu ska jag till stan, mamma ska bjuda på lunch under tvång ^^

Det är lugnt mamma, jag förtvinar inte i första taget. 

Jag gillar fortfarande blått. 

Vart tog kärleken vägen, vart är den, vart är den? Vi tappa den för länge sen.

Jag tycker det är sorgligt o besvärligt för livet ska va härligt, inte fyllt med mord och hämnd. 

I väntan på få börja spela resident evil så slänger jag in ett inlägg.

Kollade idag på en film där dom hade "klottrat" över massa tåg. 

jag fattar inte varför dom lägger så mycket pengar på att ta bort det, det är väl ändå ingen som tittar ut från fönstrerna längre. Antingen är det mobilen eller laptop. Det finns internet på tåget. Resorna ska gå så fort som möjligt. 

Den enda gången folk tittar ut är väl när tåget har stannat ute i skogen och står still mer än 5 minuter, kanske skriver ett inlägg om SJs "snabbtåg" som bara är försenade.

Jag har själv varit en sån person. Men orkar faktiskt inte bry mig längre. har oftast inte bråttom någonstans så det gör mig inte så mycket om det är ett stopp på 20 minuter extra. 

Bara det finns uttag så jag kan ladda min telefon eller dator så.. 

Ni ser. 

Jag är en svensson-tågare. Det är oxå därför jag tycker klottret kan sitta och vi lägger pengar på något vettigt ist, tex lägga pengar på det som fattas i vårat samhälle. kan gå in närmare på det en annan gång.

Jag har hakat upp mig på det här med generationer dessvärre-

När jag, om jag nu ska ha barn, skaffar barn så ska dom inte få veta vad teknik är. 

Jag vill kanske inte att dom ska leva på stenåldern. 

Möjligtvis veta vad fiska och bada på stranden är- Utan telefoner.

Om tio år kommer barnen födas med dom senaste telefonerna i handen. Jag vill inte heller verka gammalmodig, men Jag tycker dagens barn är så fördomsfulla och inte litar på någon. 

Jag praktiserade trotts allt på en skola i 1,5 månad.

Fula ord och noll respekt. 

Kollade på en vägg med teckningar på skolan där jag var. Det var från 3an till 6an som hade ritat. 

En teckning var en gubbe som blev mobbad och ingen lyssnade på honom, så på sista bilden hade han hängt sig. 

hur ska man tolka det?

Vild fantasi? Är det nån som har koll på hur nån överhuvudtaget mår i dagens samhälle?

Näe.. Misstänkte det.

För att inte generationerna ska rasa så kanske det är dags att göra nånting. 

Det känns som att jag är i ett mellanstadie i livet. vet liksom inte vart jag hör hemma. 

Jag vet vem jag är. men inte vilka jag kan vara mig själv med. 

Det huggs ju vilt i ryggar nu för tiden. 

Jag är inte ens kapabell till att såra någon som jag inte ens gillar. Samvetet knackar på i skallen. och varenda gång släpper jag in den dåren. 

Hur skulle det se ut om människor i allmänhet bara slappnade av och njöt för en stund. Inte bry sig om mobiler, datorer eller tv apparater. 

Visst, jag sitter mycket med min telefon, men långt i från hur vissa är.

"Steker i solen med roligt folk."

- Hur kul har ni då om du ska sitta på fejjan å skriva om det.

Jag vet, jag har klagomål. Tyvärr så har jag inte samma övertalnings förmåga som Hitler hade. 

Hade jag haft det så hade så många fler mått bra. 

Fler hade verkligen vetat vad Leva är.

Om man nu får skriva om Hitler. 

Har inte koll på allt tabubelagt längre. 

Har du styrkan att tro på dig själv så har du en bra början iaf.

Nu ska jag njuta av sista minuten på 14augusti. 

Hejsvej

Nu har det gått väldigt lång tid sen sist. 

Jag har inte haft något att skriva om.

Men nu ska jag försöka skriva lite. 

Jag har funderat mycket på att skriva en bok. Men jag vet inte riktigt om vad. 

Hur börjar man? Vad skriver man om.

Jag hade tänkt att ta delar av min privata dagbok. Kommer nog få göra om alla händelser. 

Har för många som kan bli träffade. Haha. 

Vissa saker ska inte komma fram heller. 

Vad skriver man om då? Barndomen- sexlivet- familjen- kärleken eller vännerna?

Jag vill skriva om allt.

Jag vill skriva om mitt liv.

Måste klura på det.''

Sen det här med att må bra.

När vet man att man mår bra?

Jag känner så här; så länge jag inte mår dåligt, så måste det betyda att jag mår bra. Eller hur?  

Försöker att inte tänka efter så mycket heller. 

Man kan verkligen gräva ner sig i tankar. Det har jag redan gjort. 

Ett tips. Gör det inte! 

Livet löser sig för alla. Det handlar om inställning och människorna du har runt omkring dig. 

Mår dina vänner bra, så mår för det mesta du oxå bra. 

På tal om dagbok. 

Min kursledare Maria bad min gräva ner den långt ner inne i skogen nånstans haha

Funderar på det faktiskt. 

Men ändå så vill jag ha kvar boken. 

Fast när jag tänker på det så ska man fylla livet med nya saker. Man ska inte älta i gammalt. 

För att få plats med något nytt så måste man slänga något gammalt. 

Har många funderingar om hur livet ska vara.

Jag vill inte sitta i en lägenhet och ruttna bort hela mitt liv. 

Är inte säker på om jag verkligen vill ha barn. 

Jag vill liksom inte slå rötter än.

Att man har möjligheten att sticka iväg. När man vill. 

Jag kanske inte är en flock människa länge, som jag alltid har varit.

Jag kan vara själv. 

Det handlar om vad jag vill. Inte vad jag kan. 

Alla kan vara själva. Alla bör kunna vara själva. 

Inte ha det där pojk/flickväns hetsen. 

Det kan man skaffa när man ordnat upp med sig själv först. 

Inte skaffa nån pojkvän för att slippa vara själv. (Jag har inte alls gjort det, nej nej.) 

Att ha en partner kan vara det finaste som finns, om man tar tid att vilja vara tillsammans. 

Det funkar aldrig att tvinga fram kärlek. Inte heller att köpa kärlek. 

Finns det en så finns det flera. 

Jag tror inte alla tänkbara killar försvinner för att du tar tid att lära känna dig själv. 

Ta din tid du behöver. Hittar du rätt så vet du att det är rätt. 

Sånt märker man.

Från tonåren uppåt, tills nu har jag alltid tyckt att ha kille har varit det viktigaste i livet. 

Har letat efter kille i fel tillfällen. 

Tillfällen när jag egentligen skulle ha varit själv. 

Smärtan är inte lika hemsk när du har någon bredvid dig. 

Fick aldrig tiden att läka mina sår. 

Men nu har jag lärt mig. 

Kärleken är skitsvår, ibland håller det inte. Men ingenting varar heller förevigt. Så därför tar jag vara på tiden jag får. 

När det tar slut så är det inte hela världen. Bara man får läka i sin takt. 

Var glad för det du har. 

Jag försöker, det är inte lätt, med det går :)

Nu ska jag komma in på något helt annat. 

Generationer. 

Det kommer ju inte födas färre barn med tiden, iaf inte i Hudik. 

Jag dömer ingen, men. Vart har kärnfamiljen tagit vägen.

Jag tycker inte att mamma barn, eller pappa barn låter så bra.

Mamma pappa barn. 

Som det ska vara. 

Jag vill inte bli med barn innan jag har en kille som jag älskar och som verkligen vill ha barn med mig. 

Det finns så många killar som inte har ett skit att säga till om. 

Jag skulle bli skitsur om jag var kille och kanske fick smaka på godisen utan papper nångång och tjejen blir med barn. Fatta vad ovärt. 

Jag undrar hur många i den här stan som äter p-piller. 

Hur svårt är det då? Att ta ett litet litet piller om dagen. Det gör inte ont, det tar ingen tid, men ändå så ska det slarvas. 

Jag vet själv att jag har glömt ibland. 

Vill inte vara översittare eller nåt så jag erkänner mina misstag själv.

Jag har själv varit tjejen som slarvat med pillrena. Men det var verkligen inte meningen. En gång när jag trodde att det fanns en liten bebis i magen så fick jag panik. 

Jag visste inte hur jag skulle berätta det alls för min familj. 

Men det löste sig, det fanns ingen bebis, och dagen efter det så har jag skärpt mig med att använda skydd. 

Det kunde ha varit en helt annan situation. 

Jag kunde faktiskt varit med barn. Jag kunde ha blivit en väldigt ung mamma. Jag kunde blivit en av dom som jag skriver om nu. Alldeles för ung mamma. 

Om alla bara tänkte efter lite ibland och försöka göra beslut efter sig själv och vad man själv vill. 

Inte vad man blir tvingad till. 

Long story short. 

Don't have sex. 

Jo, ha det föresten. 

Men använd skydd om du inte vill ha en Junior av dig själv ^^

Kan lägga upp lite bilder vad jag har haft för mig.

Jag och min fina vän Simone :) Försökte vara seriösa men det gick inte så bra. Hah!

Nu ska jag skita. Puss hej.