Nu blev jag sugen igen att skriva ett inlägg. 

Jag vet inte varför men kan vara skönt att ventilera. 

Jag vill börja om, spola tillbaka bandet. Kasta om händelser. Men! Nu kan jag inte göra det. Man får bita i det sura äpplet, tugga och svälja skiten. Såklart är smaken besk i början, men asså, det blir ju bra till slut.

Jag trivs just nu. Lite stressigt, men det är bara i mitt huvud. 

Varför fokuserar man så ofta på vad man inte ha, istället för vad man har?

Igår pratade jag, hjärtat å en kompis till honom om hur folk är så stressade.
Att vissa är aldrig nöjda. Oavsett vad dom har i sitt liv så letar dom ändå efter något längre bort.
Det är precis så jag alltid har gjort.
Vad jag än har haft så har jag alltid trott att jag kan ha det bättre.

Det tog 20år för mig att inse att det enda jag kan göra är att acceptera och gå vidare. Jag kan inte fylla hålet oavsett hur mycket jag än försöker. Övervägde att fylla hålet med cement så man slapp skiten.

Idag vet jag så väl vad allting har handlat om. Bekräftelse. 
Jag är så glad att jag slipper det nu. Jag är nöjd, lugn och njuter av det jag har. 

Det är klart man kan råka springa fel iväg ibland, springer vilse, men jag har alltid kommit ut på den stora vägen igen. 
Ingen har berättat för mig vad livet går ut på, därför tänker jag gå min egna väg, bryta min egna terräng.
Så länge jag själv mår bra så kan ingen komma och berätta för mig hur jag ska leva. 
Jag kräver inte att någon ska leva efter mina behov, därför ska inte jag göra det heller.

Ingen kan få någon att leva efter sina egna rätt och fel. Alla har rätt till en fri vilja. Vill inte jag, så vill inte jag. 

En fråga som jag aldrig får svar på är "Hur ska jag leva mitt liv för att tillfredställa dom runt omkring mig?"
Det kan inte funka, eller har jag fel? 

Hur är det möjligt att leva utan att andra har synpunkter på det? 
Och vad får folk ut av att ha synpunkter, "sköt dig själv och skit i andra"

Visserligen finns det situationer när det kanske behövs en hjälpande hand. Ett uppvaknande. Och när man fått det så kan man tacka dom som öppnade munnen. 

Men det sjukaste är ändå att varje person i fråga måste inse det själva.

Kan ta ett litet expempel. 

för ett tag sen var Jag tillsammans med en kille. I mina ögon var han underbar. 
I mina vänner och familjs ögon var han inte alls underbar. 
Dom såg hur mycket han skadade mig, men det gjorde inte jag. Jag trodde det var kärlek. 
Än i dag kan jag vara osäker på vad jag såg hos honom. Varför just jag? 
Hur lyckades kan fånga mig och sedan bryta mina vingar. Nej, han smulade fan sönder dom..

Det är som en fjäril. Vingarna går sönder så lätt. Så kände jag mig när jag äntligen kom där ifrån. 
Trasiga vingar. Men idag flyger jag, kanske inte lika fort som innan, men jag vet att det som inte dödar, härdar.

Idag kan jag känna att jag tagit skada av hur han behandlade mig.

Jag är osäker på hur jag får bete mig, vågar inte säga vad jag tycker, han visade mig hur man bara tar emot och sväljer (inge snusk alltså) all hans osäkerhet, hans personlighetsklyvning och hans sätt och se på saker och ting. Det var aldrig hans fel om något hände. Bara mitt. Det var mig det var fel på. Allt jag gjorde påpekade han. Ingenting dög åt honom..
Han brände mig så fruktansvärt hårt i psyket. Jag var helt knäckt. 

"Motgång gör ont men ja vet ja måste kämpa.
Inget kommer gratis, ingenting e lätt"

Jag har lärt mig så mycket på väg därifrån. Att jag aldrig ska låta mig behandlas någonsin så igen. 
Vilket har gjort mig rädd och nu när jag har en underbar pojkvän så kan jag ändå vara rädd att det ska bli lika som förr. Jag är rädd att vara mig själv.

Det är sjukt att en människa kan påverka en såpass mycket. 
Sen så har jag alltid levt med att något är fel på mig. Så då är det klart att man tror på det han säger.
Det sjuka är att han var som min inre röst. Bara det att när han sa det så gjorde det så ont. 

Nu så. nu ska vi inte gräva ner oss för mycket. 
Sjukt fint väder och jag sitter inne på miroi och smälter bort. 
I morgon är det fredag, jiiihoooo!

Hörs kanske nå mer. Pööööss  

Jahaja, nu var det länge sen jag skrev här. Har liksom inte haft tid eller lust. 

Men nu så, sitter på Miroi och känner att jag kunde spenderat min tid på något bättre sätt. Man sitter framför en dator och ska söka jobb i 8 timmar om dagen. Igår var jag ledig, såklart så var det sur väder och idag var det KANON väder när jag klev upp. Dra arslet över ögat vad värdelöst. 
Jag pussade lite på min kärlek och masade mig till bussen. 

Ni som läser kanske inte vet, jag har ju äntligen fått flytta in i min första egna lägenhet! MY RULES BITCHES! 
Den känslan att få sätta nykeln i låset och veta att det är min lya där bakom! Helt obeskrivligt! 

Har inte fått in alla möbler än, men det är inte det viktigaste. 
I morgon kommer tvn och soffan förhoppningsvis. 
Trodde jag skulle bli sinnessjuk under första 3dagarna, ingen tv eller dator. Fick sitta och kolla på klipp på youtube när jag skulle sova. Inte en stor hitt direkt. 

Har liksom tappat insperationen att skriva helt. 

Känner att livet ropar på mig, har inte tid att spendera tid framför datorn och fiska besökare. 

Livet leker på, jag har hittat min kärlek, finaste vännerna och familj och framför allt, min lägenhet. 

Tänker inte spendera en minut till på alla haters. Fuck det alltså. Nu ska jag lyssna på en "konflikt-föreläsning" Hurraa. 

         

Ha en braaa daaaag!