Osäkerhet? Vad är det egentligen? Dumt är det enda.
Jag vet precis varför jag är det. Usch. Är så less på att tvivla eller känna oro.

Men det tillhör vardagen för mig.. Aldrig får det vara bra. Jag har det hur bra som helst, men varför kan jag inte slappna av? Så less på mig själv. Hur gör alla andra? Är det bara jag som gräver ner mig i min egna osäkerhet?

Egentligen vet jag varför jag mår som jag gör, men jag vill verkligen bevisa motsatsen.

I fredags släppte jag in allt på riktigt och vågade känna, vågade tro och likförbannat blev ja ledsen idag. Pga mig själv. Tvivlet springer ikapp mig varje gång.

På tisdag är det dags igen för kuratorn. Känner att det kommer bli tungt, ska gå från början till slut. Jag har redan hittat orsaken till att jag är som jag är, men kanske det är bra ändå att rensa en gång för alla. Alla dessa frågor utan svar.
Jag försöker i alla lägen. Men känner att hur jag än försöker så blir det alltid fel.. Är så trött på motgångar så jag snart blåser skallen av mig.

När kommer droppen som får bägaren att rinna över? Hur vet man att man står på botten av sig själv? När vet man svaren på frågorna som man har? Hur djup får man bli?

Ska kanske inte tänka för mycket..
Men hur ska man någonsin kunna styra hur man tänker? Jag har alltid haft samma dåliga inställning.. Jag styr inte mina känslor, dom bara är där.

Som tur är så är jag hos mina fina vänner Simone och Putte <3 och får lite skratt och mys, imorgon kommer en ny dag, med nya möjligheter.

Det enda jag vill är att få leva ett liv utan att vara orolig. Utan att bygga upp högar av tvivel.

Bara för det så skiter det väl sig i morgon..
Ja ni ser... Vilken bra inställning jag har. Men jag vågar inte slappna av, det finns alldeles för mycket tvivel i det här lilla hjärtat. Jag ger upp snart, jag vågar inte falla fritt. Jag är så rädd för att det ska skita sig så fort jag slappnar av. Hur ska jag kunna sluta känna så? Det går inte att bara sluta.

Livet är någonting man ska njuta av, men så fort jag gör det så går det åt helvete. Varför är det så?
Det känns som att, så fort jag vågar tro så kommer det något som får mig att backa. Beror det på mig?
Att jag inte vill vara sårbar? Jag litar blint på människor och har inte för höga förhoppningar, men så ska det väl inte vara heller?
Jag vågar inte tro på att något bra kan hända mig.. Jag har redan svaret på mina frågor egentligen, men jag kan inte påverka det hur mycket jag än vill.

Jag vill bara leva i lugn och ro, utan massa skit som kommer i vägen..
Leva ett "normalt" liv.

Imorgon börjar jag på min nya kula. Jag ska ta tag i mig själv.

Haha, undrar hur många ggr man har sagt så?
"Nu ska jag börja mitt nya liv"
Men det är så lätt att snacka, varför inte bara göra det? Vart börjar man? Går det ens att börja ett nytt liv? Man är fortfarande samma människa oavsett vilken förändring man försöker göra.

Näe. Nu hade jag hellre grävt ner mig än att vara Mig.

"I morgon flyttar jag ut ur mig själv"

Pittliv....!
*internskämt*

Nu blire att tänka på annat en liten stund. Som att det ens går... ;P