Direktlänk till inlägg 23 april 2012
Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag kan inte begära att nån ska förstå mig när jag inte säger nånting.
Känner man inte min hängivenhet? Jag ger allt, som jag redan sagt.
Jag är så feg, feg som en jävla mus. Vågar inte säga hur det är.
Hur länge ska det vara så då? Den här klumpen i halsen som skaver som en valnöt. Som man inte kan få ner. Spelar ingen roll hur mycker jag sväljer och sväljer.
Jag känner mig som en hund. Sitter där med mina förtvivlade ögon och säger ingenting.
Måste börja tala för mig själv.
Hur många ggr ska jag säga åt mig själv att sluta förnedra mig själv? Jag lyssnar ändå aldrig.
Jag säger åt andra att värdera sig själva.
När jag själv placerat mig själv i en "lost and found-låda"
Där sånt folk har glömt ligger, som inte är värda att saknas. Ligger där i flera år. Väntar på att någon ska sakna mig. Kanske, kanske en dag kommer någon och plockar upp mig och tar med mig hem.
Om hoppet hålls uppe? - Jo tack.
Hur EN enda människa kan påverka hela ens existens. Hur man tänker på den hela tiden.
Men nu är det slut på förnedringen. Det lovar jag. Jag lovar inte er, jag lovar mig själv.
Punkt slut
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 |
|||
16 | 17 |
18 |
19 | 20 | 21 |
22 | |||
23 | 24 |
25 | 26 |
27 |
28 |
29 | |||
30 |
|||||||||
|