I morse vaknade jag halv åtta av mammas väckarklocka, i en kvart låg jag under kudden. Trodde seriöst att jag skulle slå ihjäl nån. Somnade inte allt för tidigt i natt heller. Runt fyra skulle jag tro.

Mamma stod i duschen och precis när jag klev upp för att stänga ut skiten, kom hon ut ur duschen.

Jag va inte allt för lycklig så mamma vart väl lite rädd för mig, så hon stängde in sig i köket. Tror knappt att hon vågade andas där inne. Ville väl inte reta upp mig mer. Haha, stackars mammsen.

Men jag klev upp rätt fort och vi åt frukost tillsammans, var väl mer sovande än vaken under första halvtimmen. 

Satt å prata om min pappa, hela historien hur dom träffades och varför de blev som de blev. Det är så mysigt att höra deras romantiska berättelser :) Man kanske va ett kärleksbarn trotts allt.

Det gick vägen igår iaf! KLARADE KÖRKORTSTEORIN! :D 

Jag va klar först, jag hade brytit ihop om jag gått därifrån först och kuggat. Mitt leende va så brett att de nuddade hårfästet. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som jag blev igår, att jag klarade testet på första försöket! Jag kände mig som en kung alltså! (grym alltså)

Pratade med mamma om vilket som är värst, att vara blind eller döv. Visserligen har jag jävligt kass syn. Men med linser så går de galant. Tänk om jag skulle va döv. Att inte höra nåt annat än mina egna tankar, jag skulle bli schizofren. Usch, men är man döv, hör man sina egna tankar då? Snacka om djupgående. Måste sluta tänka så förbannat mycke!

Nu har jag bestämt mig. Nej, de har jag inte alls men, jag ska försöka att inte lägga tid på någon som inte värderar tiden med mig, även om de gör ont att personen inte vill va med mig så är de nåt jag får ta.

Varför kan inte livet vara lätt, glida på en räkmacka eller två?

Ibland känns de som att allting händer mig. Som att gud, (om han nu finns) liksom har valt ut mig till sitt offer. 

Men, det finns nånting bra med det oxå. Man blir härdad på nåt sätt, alltid beredd på det värsta.

Jag har vänner och familj som bryr sig om mig, det är det som betyder mest. Jag har fått uppleva kärlek och snart får,( ja, får och får heter de väl inte) TAR jag mitt efterlängtade körkort. 

Som att kanske satan lämnat tillbaka min själ. Efter 20år. 

Jag undrar alltid hur man får kärleken att hålla, hur vet man att det är just den personen man vill vara med. Va så länge sen jag kände så. Vågade igen.

Har ni oxå så att ni träffar nån men vågar inte älska fullt ut? Då blir de inte lika svårt att glömma personen sen OM de skulle skita sig.

Jag har så mycket kärlek som pumpar runt i hjärtat. Men ingen att ge det till. 

Jag vill ha den här känslan när man tittar på någon och vågar älska, att man känner kärlek i hela kroppen, i varje ådra och hur de snurrar runt runt. Uppe bland molnen.

Att våga ge hela sitt hjärtat utan att få tillbaka det i tusen bitar. 

Jag vet själv att jag kan ha krossat några hjärtan. Men jag har försökt. Det har jag. Var liksom aldrig min mening. 

Har aldrig påstått att jag är en ängel, är ju trotts allt en ginger. Men jag försöker och anstränger mig för att inte såra människor omkring mig. Vissa gånger har de väl gått sådär. Man lär sig av sina misstag. Och ibland gör man om dom men då är de nåt man får stå för. Alla är värda en andra chans.

Nu ska jag läsa min mammas kärleksbrev från pappa.

   Jag bjuder på mig själv

Idag är det en stor dag för mig. Kan inte skriva direkt va som ska hända. Men jag skriver senare om de gick vägen eller inte :)

Igår hade jag en kanon dag. Jag hade så jäkla roligt, jag är så tacksam för min fina vän Simone

Allting kändes liksom enkelt. Inga problem. Bara skratt. Det är såna här dagar som hoppet börjar brinna igen. Att faktiskt allt kan bli bra till slut.

Min kära vän sa till mig igår, vi pratade om att jag har möjlighet att plugga så mycket till körkortet:

"- Ja men du går inte i skolan, du har inte haft nåt jobb, ingen partner eller egen lägenhet. klart du sitter här och pluggar"

Smadock! Rakt i magen. Det värsta är att de är sant.

Haha. Tog de med en nypa salt. Jag är ju sån person.

Gillar ärliga vänner :D

Men tänkte på de här med parnter. Jag har ofta mycket killar omkring mig, men inga pojkväns objekt.

Jag tror inte att jag är redo för de än, men ändå så springer jag runt och blir kär, I HELT fel person.

Varför måste mitt hjärta arbeta emot mig?

Det känns som en dagkamp mellan hjärtat och hjärnan, där hjärtat vinner. Så ska de inte va, inte just nu!

Jag har för mycket annat att tänka på.

Jag vet inte hur jag ska tyda mina känslor längre. Ena dagen så vet jag precis va jag vill och andra dagen är de som att jag aldrig sett människan. Snacka om förvirrande.

Blir liksom pirrig så fort jag tänker på att ta steget längre, är de då man ska våga? Våga hoppas på de bättre?

Om de skiter sig då? Då blir jag lika ensam igen. Är de värt de ?

Vill bara skriva till den här personen hela dagarna och nätterna. Men jag vet att om de skulle bli vi, (i min vildaste fantasi slår mina drömmar in) skulle jag skita i allt. Så gör jag. Idiotiskt.

Så blev de med min förra kille. Kunde strunta i saker som måste göras. Bara för att han skulle stanna hemma. Idag ångrar jag mig. Eftersom de visade sig att han absolut inte va den rätta för mig. Han va lika trasig som jag.

Jag vill att "han" ska komma och hela min trasiga själ. Men juste jag är ju ginger. Jag har ingen sån.

Den tog satan vid födseln.

Ha en trevlig dag! För de tänker jag ha! :)

Forever alone på "Pizzeria Amandas" 

Idag har de snurrat många tankar i min skalle. Vet liksom inte vart jag ska börja.

Kan ju börja med att jag fått praktik på en skola. Där jag ska va extra stöd åt en elev.

Det ska bli riktigt kul, träffade rektorn idag, hon va så tacksam att jag valt just hennes skola.

Då kan jag känna så här, ja men vadå? Att jag valt eran, JAG är tacksam att jag fick komma dit.

Har aldrig tänkt tanken att hon skulle vara tacksam för att JAG ska vara där.

Kan ju säga att jag gick därifrån med ett leende på läpparna, att få känna att jag är behövd nånstans. Det är en sån härlig känsla.

Jag ska ju va lite extra hjälp för ett barn som sagt, jag vill ju hjälpa andra som oxå kanske har det svårt i skolan. Den hjälp som jag hade behövt själv. Jag va lite stökig som barn, fick flytta runt i skolbänkarna för att jag störde andra barn. Det va klagomål på utvecklingssamtalen "Mikaela är duktig i skolan, men hon pratar för mycket"

Jaha. Tack för de. Ni kanske skulle hjälpt mig ist, lilltjejen som inte kunde koncentrera sig för att hon hade en miljon saker i skallen att tänka på.

Men, Ist för att jag ska gå omkring och vara bitter för att ingen hjälpte mig så kan jag själv göra skillnad.

Igår slog mitt hjärta ett dubbelslag. Vet inte va de va men jag blev lycklig i mitt lilla frusna flickhjärta. Allt för sällan de händer nu för tiden. Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa spärren. Vill inte va sårbar för nån.

Nej för fan, fram med betongmuren och sköldar. Ingen får komma in i min borg.

Fast de finns ju vissa som tagit sig igenom vallgraven, tagit bakvägen. Då menar jag inge snusk alltså.

Tänkte att jag skulle berätta lite om mig själv. Jag vet ju inte vilka som läser så är väl lika bra.

Namnet är Mikaela Hellström.

Jag fyller 21 år i maj, ganska snart alltså.

I själva verket har jag nog knappt passerat tonåren. Känner mig som 15 ibland, lite dum och blåögd.

Har varit med om en hel del som kanske har varit stor del till att jag är den jag är idag.

Kaxig men jävlar du va stort hjärta jag har ibland.

När jag va mindre så va jag stor i orden men jävligt liten på jorden. Va ofta den här lilla tjejen som skulle försvara andra som inte vågade själva. Jag ville vara nånslags andra hand för alla som behövde de. Rädda världen.

Va lite mått rastlös i mig själv, alldeless för rastlös.

Kunde sällan sitta still eller vara tyst.

Jag fick rollen som pajas.

Ville alltid glädja alla.

Jag hjälpte nog mig själv mycket på vägen genom att allt för sällan vara seriös.

Att skämta bort de dåliga. Det va min speciaitet!

Det kanske inte va så smart i alla lägen, blev lätt så att jag slöt mig.

När puberteten kom så va jag ett praktexemplar hur man inte ville se ut.

Kort, RÖDHÅRIG, inga tuttar och glasögon. Sådär ja. Tönt exemplet nummer 1.

Men jag klarade mig rätt bra ändå. Hade ju som sagt lite kaxighet i bagaget. Slängde inte allt för sällan ur mig elaka kommentarer.

De här med kärleken då. Va inte speciellt populär bland killarna. Va ju i princip en kille.

Min första pojkvän. Ja va ska man säga. Jag va med honom för att han ville va med mig.

Vi blev kallade "fyrtornet och släpvagnen". Han va mega lång och stor, jag va liten och tanig. Perfect match va?

Hade alldeles för lätt att bli kär när jag va liten. Liksom kunde sitta på stan och bli kär, fast då va jag rätt liten.

Men de va nog att jag ville så gärna va omtyckt på alla plan, inte va de här kompisobjektet.

Jag kunde kära ner mig i killar som jag knappt kände.

Va väl där mobbningen tog fart.

Det fanns en kille på min skola. Han va 2 år äldre än mig. Jag va stört kär!

En dag ringde jag hem till honom, asså, jag skäms bara jag tänker på de.

Jag berättade kort och gott som de va. Det jag inte visste då va att mitt liv skulle bli ett helvete.

Alla hans kompisar började mobba mig, sa att jag va för ful för honom att jag inte hade en chans. Så va de i kanske 2 år.

Att jag ens stod ut..

Det bästa är nog. På avslutningen i nian, träffar jag en av killarna som mobbat mig.
Han minns såklart inte mig. Så går jag fram till honom och börjar skälla ut honom.

Det enda han säger är: "Jävlar va snygg du blivit då"

Jahaaaa! Okej, men då är de lugnt. Nu är jag snygg. Då är allt glömt och förlåtet. Vilka idioter de finns.

Men ska jag vara ärlig kändes de jävligt bra! Alter egot växte väl nån meter eller så.

Vi kommer ifrån ämnet.

Sen var de ju så att dom som blev kära i mig, tyckte jag inte alls om. Va är grejen med de egentligen? Alla har alltid fel beundrare. Jag är kär i en kille som inte är kär i mig. Sen i sin tur fanns de en kille som va kär i mig som jag helst ville bli av med.

Som sagt aldrig nöjd.

I gymnasiet blev jag den tysta tjejen. Hade chans att börja om. Kanske få en ny roll och inte som en pajjas. De gick väl sådär med de. Tog väl en vecka eller nåt så va jag den där spralliga tjejen som fick springa två varv runt skolan innan jag fick komma in igen.

När jag flyttade upp hit, till Hudik så kände jag kanske 5 personer. Efter 2 år här uppe så känns de som att jag känner alla.

Min kompis har några kompisar som alltid frågar, "Asså... Vem är hon?!"

Ja ni, de vet jag knappt själv.

Å så kommer de nog vara ett bra tag till.

Nej, jag får nackspärr när jag skriver.

hörs

Missade att skriva om en person.

Jag träffade honom för inte så länge sen. Så har vi fortsatt att träffas, you know the deal.

Vi träffades några ggr, det fanns inga känslor eller så, men hans sätt att bete sig gjorde så ont, ni vet, inga pussar eller mys, bara en grej. Helst ingen ögonkontakt.

När jag går in på toaletten efteråt, så känner jag mig helt trasig. Han har liksom inte gjort nåt speciellt, jag ville ändå inte ha honom. Men på ett sätt så fick han mig att känna mig så smutsig och utnyttjad. Så illa tillmods.

Det va oxå en sån grej. Han va så snygg att man nästan trilla av stolen. Därför gjorde jag det, liksom va med honom för att få bekräftelse av en snygg kille.

Vilken idioti. Varför inte bara träffa nån som vill vara med mig ist för att låta mig utnyttjas av en dum pöjk.

Men istället går man till killen med noll kvinnosyn och som tror att han äger världen. Urk. 

Det va allt.

I natt drömde jag nånting skit skumt, om den där killen som sållade bort mig. Att jag fick träffa honom igen. Jag hade en klump i halsen när jag vaknade. Varför saknar jag honom för?

Han är bara elak ändå.

Hans mjuka kropp under täcket. Att få hålla om honom igen. Hade jag fått honom hade jag tröttnat ändå.

Så är de alltid. Den man inte kan få, vill man ha innerligt! Why?

Sen om man skulle få dom, så tröttnar man, ska jag behöva jaga hela livet eller för att vara nöjd?

Jag har en sjuk grej för mig, jag har nån slags bekräftelsesjukdom tror jag.

Om jag ser en snygg kille till exempel på krogen, då måste jag få honom på ett eller annat sätt, annars har jag förlorat. Vad jag har förlorat vet jag inte. Har ni oxå varit med om de, man testar sig själv vem man kan få, får man i mitt fall den snyggaste killen som man gått å flirtat lite med så känner man sig som en kung. (ett ord vi använder i hudik ist för "grym")

Det kanske beror på självförtroendet oxå.

Typ som en tjejkompis till mig satt på krogen och hade spanat in en kille, så sa hon till mig:
"Hörrö, den killen som står där vid baren, han är fett snygg"

Så får man svara lite avspänt, typ som att det är skitsamma; Aha, han. Han har jag legat med.
Innerst inne jublar man för att man fått någon som nån annan vill ha.

Och kompisen tittar med glimten i ögat och önskar det va henne han legat med..

Men i den här stan spelar de ingen roll om kompisen har legat med den personen man vill ha.

Jag har en regel.

-Jag ligger inte med en kompis ex. Så är de bara, spelar ingen roll om dom va tillsammans en vecka eller 4 år. No fucking way.

Jag blir äcklad.

Okej om man inte vetat om de. Då kan man inte göra så mycket åt det.

Igår satt jag och funderade, när man frågar: Vad tänker du på?
Varför är de så många som svarar: "Ingenting"?
Nånting måste man tänka på, jag tänker jämt, kanske därför jag alltid är så trött i skallen..

Jag kan försvinna i tankarna hur lätt som helst.

Tänk alla dom som tycks ha ett problemfritt liv. Va tänker dom på då?

Jag vill bara krypa in i hjärnan på alla människor. Det är så kul och veta vad andra tänker på.

Som att få läsa någons dagbok. Kan de finnas något bättre?

Dom allra innersta tankarna. Typ som att kolla i en annans väska, det känns lite för personligt, tänk hur grymt de skulle va att få läsa andras tankar.

Ibland vaknar jag och har ingen livsglöd alls, som att vakten till elden har gått hem och hällt vatten över elden. Idag va en sån dag. Allting kändes bajs. Riktig kobajs dag.

Kan bero på vädret.

Det va en sån dag när dom elaka tankarna kom fram, jag kände mig riktigt ond. Alla måste ha känt det nångång.

Kände bara för att va elak mot nån.

Men så åt jag en bulle och blev snäll igen.

Nu ska jag umgås med mina kära vänner, kanske ta en bulle till så snällheten håller i sig.

Jag vet inte om jag är kär i en kille. Vi trivs jättebra ihop, vi tycker om samma grejer och har nästan samma tankar. Men de jag inte vet är om jag är kär i honom.

Jag har varit kär på riktigt EN gång, då menar jag verkligen kär oxå. Jag älskade honom så att de gjorde ont.

Helt sjuk känsla. Jag kunde titta på honom och börja gråta bara för att jag inte visste hur jag skulle hantera mina känslor, de fanns så mycket kärlek.

Men de är historia nu, det jag vet är att jag kommer aldrig, då menar jag verkligen aldrig kommer att glömma honom. Han är min första men definitivt inte min sista kärlek. Hoppas jag. Det är dit jag vill komma nu;

Man jämför ju alla med honom, och därför är de svårt att veta hur annan kärlek är.

Det kanske kommer en dag när jag känner en ännu mer kärlek för någon annan än vad jag gjorde för honom.

Jag vet inte om jag ska våga berätta mina känslor heller, är de värt vänskapen? När jag tänker på om den är besvarad eller inte så kan jag bli alldeles pirrig, kan drömma mig bort hur det skulle vara om jag var hans. 

Men så är det ju det här med svartsjuka. 

Eftersom jag inte har nån kille nu, så är jag inte svartsjuk. Skulle vi bli ihop skulle det komma med tiden, för då är han min. Ingen annans. 

Jag har oxå kommit på att jag är fruktansvärt dominant. 

Tillexempel: Jag har ju många killkompisar som är som mina små nallebjörnar. Om dom skaffar tjej eller så, så blir jag nästan sur när dom påstår att det är dom som vet allt om honom, sen blir dom så klart svartsjuk på mig.

Jag är en tjej, jag ser ganska bra ut(?) och är ganska kramig som person. Det är klart dom ser mig som ett hot, men sorry girls, jag passar bättre med killar än tjejer. Det dåliga med det är att alla tror att man ligger med sina killkompisar.

Man förstör vänskapen då. Det är inget jag skulle riskera. Sex kan förstöra så mycket. Om man tänker efter.

Det är oftast någon som blir sårad. I mitt fall; Jag.

Tror faktiskt att jag är född som en kille. Däremot har jag ingen snopp, om ni undra. 

Jag är så fruktasvärt frigjord, kanske därför jag trivs bättre med killar. Man säger vad man tycker, så är de bara.

Nu ska jag inte säga att jag hatar tjejer, jag har inte så många bra tjejkompisar, men det är dom bästa kan jag lova. 

Killar och tjejer är från två olika planeter. Kommer aldrig att förstå varandra. Killar går inte omkring och är småsura som tjejer gör, det är det värsta jag vet.

Att dom inte öppnar käften och säger som det är ist för att gå runt och småtjura. Finns inge värre.

Så frågar man dom om det är nåt

"Näe inget. Jag är inte sur" och klistrar på ett fakesmile och springer sen iväg och berättar för en annan kompis om hur dum man är för att man inte fattar varför dom är sura. 

Blir irriterad när jag tänker på det!

Nu till nåt helt annat.

Igår satt jag och funderade, jag är sällan rädd när jag är ute och går, vissa är rädda för mördare, våldtäcksmän eller rånare. Jag är inte rädd för nån. Jag tycker mer synd om dom som möter mig, mina tankar skrämmer mig själv ibland, att jag tror att jag är kapabell till nästan allt. 

Det enda jag är rädd för, det är nog spöken och zombies, sånt som inte finns, iaf inte zombies. 

Pratade med en kompis igår, vad jag skulle vilja göra med en specifik person (nämner inga namn.) Han stod bara å titta på mig, sen sa han: 
"Det värsta är nog att du är kapabell till de å!" 

Så är de nog oxå, men har inte ni haft tankar nångång då, som till och med har skrämt er? Att man kan komma på så sjuka grejer. Iaf jag. 

Jag vill spela in en skräckfilm, där jag är mördaren. Jag har redan kommit på vad den ska handla om, haha.

Kanske är dags att spärra in mig snart, med tvångströja och munkavel.

Min mamma tänker söka till "bonde söker fru"
Jag vet inte om hon är seriös. Det är kanske så man ska göra nu för tiden, bli kär på TV.

Kan de finnas nåt patetiskare? Fy..

Nu får det räcka.

Ha en fortsatt trevlig kväll

Har ni tänkt på hur de är på filmer?

När dom visar att dom har roligt och är lyckliga, så skrattar dom i slowmotion.

Tänk om man gjorde de i verkliga livet, va ful man skulle va.

Men de är så man skulle vilja göra när man går förbi en människa man inte längre är med pga bråk eller ett ex.

Att visa hur lycklig man är utan dom.

Tänkte på de igår när jag såg den däringa killen.

Jag önskade att han sett mig och förstått att jag klara mig bra utan både han och lillstretet han har mellanbenen.

Usch. Dumma människa.!

Man föds utan dom och då är de klart man klarar sig utan dom då oxå.

Sen finns de så många skitkorvar som man klarar sig utan men ändå inte vill va utan.

Jag får ångest när jag tänker på att vissa väljer bort att vara med mig.

- ja men vadå? Så hemsk kan jag inte va att umgås med?

Eller.

Jag kanske är ett freak egentligen, men eftersom de inte är nån som sagt de i mitt face så tänker jag inte ändra på mig.

Visserligen får jag höra ofta att jag har en skada.

Ska jag ta de som en komplimang då eller?

För stunden gör jag de.

Igår gick inte jag på krogen, jag åkte bil med några vänner och drack lite, riktigt kul :)

I kön på krogen såg jag två killar som jag inte längre pratar med. jag ville nästan gå på krogen bara för att visa mig så att dom ser att jag inte behöver dom. Ni behöver inte tro att jag sitter hemma en lördagkväll och tröstäter, nej sånt sysslar jag inte med längre. Tro mig.

Å såklart sög de i magen när jag såg den ena av dom. Varför känner jag mig så dum för? De är nå sjuk lek han spelar, där han har tärningen och kontrollen. Hur tar man över spelet då? Fast han har ju redan spelat ut mig så fint, utputtad i första ronden. Fia med knuff. Där man blev utputtad efter knullet.

Känner mig nästan hedrad. Som att jag va speciell.

Som sen sitter där på sängkanten, utnyttjad och klar. Hörs hej.

Inga sms eller samtal. Nu är vi inte ens vänner på facebook. De tyckte inte han att jag va värd.

Fast egentligen gjorde han de bättre, är mycket lättare att komma över nån när man inte ser dom i varje hörn. Att inte ha möjlighet att kunna smsa, chatta på facebook eller kunna ringa. De gör ondast i början, men de går över tro mig.

Men de känns som att man börjar om igen från början när man möter honom på stan och han hejar som att ingenting har hänt, inga bråk eller missförstånd har skett. Att han tror att han kan bete sig hur som helst. Aldrig i livet.

Jag hoppas med all min kraft, att en dag, en dag blir han lika sårad som jag blev. Han är väl så jävla hjärtlös som alla andra i den här stan. Jag har fått höra att jag är en av dom. Trevligt.

Att folk kan va så elaka å säga så, när de är jag som har legat i månader och önskat att nån kunde förstå mig. Att fatta att jag oxå har känslor. Precis som vemsomhelst.

Idioter.

Kollar på en shrek filmen, den sista tror jag, fattar inte varför de är barnfilmer, barnen fattar ändå inte va budskapet är. NU först fattar jag vissa barnfilmer och kan gråta för att dom är så bra.

Äh, nu ska jag hem:)

Hoppas ni får en mysigsöndag och inte är allt för bakis.