Har precis ätit lunch med min gamla handledare på af, riktigt trevligt! :)
 
Vi kom in på ämnet "generationer", våran generation är så elaka mot varandra. 
Ska bråka och hugga varandra i ryggen. De känns liksom som att man borde vuxit ifrån de där snart. Jag är inte sån, men klart man kan bråka om de behövs, man måste få sätta folk på plats nån jävla gång! 
 
Jag blir liksom matt av alla som håller på. Förstår inte va folk får ut av de heller. 
Sitter där i sin ensamhet och smider planer.
 
Pratade oxå om killar, varför ska man ha en kille för? Alla har bara massa problem, är de inte galna ex så är de otrohet eller kontrollbehovs mongon. Eller är de bara jag som råkat ut för de? 
 
Känner liksom att kärlek kommer med tiden, men har inte känt nåt på länge nu. Kommer jag få sitta hela livet och vänta på rätta känslan? Kanske jag blir en sån här galen kattkvinna som samlar på sopor och kastar grus efter glada barn.
Skulle inte förvåna mig. 
 
När man va liten så va allt så enkelt, (visserligen är jag fortfarande liten.)
Man frågade chans, de fanns ingen otrohet, inga brusta löften, man bara va med den personen som man tyckte va söt eller snygg(?) Tog de slut så va de inte hela världen, man hittade strax en ny, men vänta lite, så är de nu oxå. De finns ingen tid att läka sitt lilla hjärta. 
 
Ska väl inte sitta å säga att alla gör de.. Men majoriteten gör ju så, går inte många dagar innan man har en ny. 
Är man så jävla rädd att bli ensam? 
De är kanske då man lär känna sitt rätta jag, när man får sitta i sina egna tankar och inte ha massa tok omkring sig. 
 
Va deppig jag låter, men de är nog bara den bittra verkligheten som smygit sig in i skallen på mig. Illa.