Jag vet inte om jag är kär i en kille. Vi trivs jättebra ihop, vi tycker om samma grejer och har nästan samma tankar. Men de jag inte vet är om jag är kär i honom.

Jag har varit kär på riktigt EN gång, då menar jag verkligen kär oxå. Jag älskade honom så att de gjorde ont.

Helt sjuk känsla. Jag kunde titta på honom och börja gråta bara för att jag inte visste hur jag skulle hantera mina känslor, de fanns så mycket kärlek.

Men de är historia nu, det jag vet är att jag kommer aldrig, då menar jag verkligen aldrig kommer att glömma honom. Han är min första men definitivt inte min sista kärlek. Hoppas jag. Det är dit jag vill komma nu;

Man jämför ju alla med honom, och därför är de svårt att veta hur annan kärlek är.

Det kanske kommer en dag när jag känner en ännu mer kärlek för någon annan än vad jag gjorde för honom.

Jag vet inte om jag ska våga berätta mina känslor heller, är de värt vänskapen? När jag tänker på om den är besvarad eller inte så kan jag bli alldeles pirrig, kan drömma mig bort hur det skulle vara om jag var hans. 

Men så är det ju det här med svartsjuka. 

Eftersom jag inte har nån kille nu, så är jag inte svartsjuk. Skulle vi bli ihop skulle det komma med tiden, för då är han min. Ingen annans. 

Jag har oxå kommit på att jag är fruktansvärt dominant. 

Tillexempel: Jag har ju många killkompisar som är som mina små nallebjörnar. Om dom skaffar tjej eller så, så blir jag nästan sur när dom påstår att det är dom som vet allt om honom, sen blir dom så klart svartsjuk på mig.

Jag är en tjej, jag ser ganska bra ut(?) och är ganska kramig som person. Det är klart dom ser mig som ett hot, men sorry girls, jag passar bättre med killar än tjejer. Det dåliga med det är att alla tror att man ligger med sina killkompisar.

Man förstör vänskapen då. Det är inget jag skulle riskera. Sex kan förstöra så mycket. Om man tänker efter.

Det är oftast någon som blir sårad. I mitt fall; Jag.

Tror faktiskt att jag är född som en kille. Däremot har jag ingen snopp, om ni undra. 

Jag är så fruktasvärt frigjord, kanske därför jag trivs bättre med killar. Man säger vad man tycker, så är de bara.

Nu ska jag inte säga att jag hatar tjejer, jag har inte så många bra tjejkompisar, men det är dom bästa kan jag lova. 

Killar och tjejer är från två olika planeter. Kommer aldrig att förstå varandra. Killar går inte omkring och är småsura som tjejer gör, det är det värsta jag vet.

Att dom inte öppnar käften och säger som det är ist för att gå runt och småtjura. Finns inge värre.

Så frågar man dom om det är nåt

"Näe inget. Jag är inte sur" och klistrar på ett fakesmile och springer sen iväg och berättar för en annan kompis om hur dum man är för att man inte fattar varför dom är sura. 

Blir irriterad när jag tänker på det!

Nu till nåt helt annat.

Igår satt jag och funderade, jag är sällan rädd när jag är ute och går, vissa är rädda för mördare, våldtäcksmän eller rånare. Jag är inte rädd för nån. Jag tycker mer synd om dom som möter mig, mina tankar skrämmer mig själv ibland, att jag tror att jag är kapabell till nästan allt. 

Det enda jag är rädd för, det är nog spöken och zombies, sånt som inte finns, iaf inte zombies. 

Pratade med en kompis igår, vad jag skulle vilja göra med en specifik person (nämner inga namn.) Han stod bara å titta på mig, sen sa han: 
"Det värsta är nog att du är kapabell till de å!" 

Så är de nog oxå, men har inte ni haft tankar nångång då, som till och med har skrämt er? Att man kan komma på så sjuka grejer. Iaf jag. 

Jag vill spela in en skräckfilm, där jag är mördaren. Jag har redan kommit på vad den ska handla om, haha.

Kanske är dags att spärra in mig snart, med tvångströja och munkavel.

Min mamma tänker söka till "bonde söker fru"
Jag vet inte om hon är seriös. Det är kanske så man ska göra nu för tiden, bli kär på TV.

Kan de finnas nåt patetiskare? Fy..

Nu får det räcka.

Ha en fortsatt trevlig kväll