Latsidan latsidan latsidan, de är va jag har legat på, men egentligen så har jag inte varit lat, har fullt upp med praktiken. Rullar på kanon bra. Känner verkligen att jag gör skillnad.

Det känns så jäkla bra! Att det är människor som uppskattar de man gör. Det är en jävla utmaning, men så värt de! 

Tankarna har snurrat som en virrvelvind i hjärnan hela veckan. Dagarna har gått så fort oxå. 

Har inte haft en lugn stund med mig själv.

"Analysera nu ALLT Mikaela, snälla. Analysera din matsmältning oxå. Det är inte tillräckligt redan"

Finns de nån off-knapp? 

Funderade lite på det här. Varför värderar man inte sig själv? Man sitter där och tar emot skit och förvränger allting i skallen till nånting bra. VARFÖR?! Man sitter och klagar, sen när folk slänger sanningen i ansiktet försvarar man situationen. 

-"Näääe, asså, man de va ju såhär oxå, jag sa ju så... bla bla bla!" Usch.

Man ska ta hand om sig själv. Inte låta någon, då menar jag verkligen NÅGON trycka ner dig så sulorna på skorna nästan slipas ner. Du mår inte bra för någon annans skull. 

"Tänk på dig själv. Ingen annan kommer göra det åt dig" Bra ord!

Så många ggr jag själv suttit och försvarat killar eller kompisar. Men när nån annan säger nåt, så slänger man ur sig det mesta. Hur man ser tecken hos andra, men inte hos sig själv. Då sitter man där som en fågelholk och spelar dum. Letar efter positiva saker för att skydda sig från sanningen... jämt jämt jämt. 

Min vän sa en smart sak till mig. "Varför vill alla veta sanningen, det är ändå ingen som tål den." Ungefär nåt sånt skrev hon. Det är verkligen sant oxå. 

Man vill inte veta sanningen om de sårar en själv. Dom drömmar man har som kan slås sönder av så lite som den äkta sanningen. Det är fan illa.

Jag är så himla förvirrad av mig själv. Jag borde vara lycklig men ändå är de nånting som skaver inombords. Kan inte sätta fingret på de, skulle inte kunna sätta en jävla armbåge heller för den delen. 

Jag vill upp bland molnen och stanna där. Nu är jag inget emo, så jag menar inte att dö. Utan ni vet den där känslan när man bara ler hela dagarna, att man har självförtroendet och hela härligheten. Man mår bra, liksom svävar fram på gatan. 

Fick en jätte fin kommentar idag. Vart så himla glad av hennes ord. Det finns någon som förstår mig och kan säga till mig hur jag ska göra. Hade nästan gett upp hoppet på att bli förståd, någonsin. 

Nu ska jag leta efter livsglöden igen, den kanske ligger bakom soffan eller nåt. Eller så har den brunnit upp å ligger i en askhög nånstans.