Nu kommer de bli ett plottrigt inlägg, men de går verkligen inte att redigera texten.

Ber om ursäkt för de.

Har kommit hem nu iaf.

De som verkade bli en förnedring gick ganska bra trotts allt. "kompisen" kom å la sig igen efter en liten stund.

Låg å prata. Även fast vi inte är så bekanta så hade vi massa å prata om, trevligt faktiskt.

Igår på krogen då, de är så jävla mycket tjafs och bråk. Såg säkert 10 riktiga bråk.

Jag undrar alltid va dom bråkar om, tjejer bråkar inte lika mycket, de är mest killar.

Tjejer kollar bara på varandra väldigt bitchigt ist. Mognare style.. Eller?

Å alla dessa raggare, dom är överallt, klänger och ger komplimanger. Visserligen är de kul, men man vet ju va dom är ute efter.

Dom planerar väl inte en romantisk natt med rosenblad direkt. Bio dan efter kanske? Näe juste..

Så blir dom så jävla tjuriga när man nekar dom. Så spatserar dom lite vingligt till nästa tjej.

Dom tror att en komplimang får en i säng. Man har krav faktiskt.

Iaf jag, även fast man kan undra ibland vilka krav jag haft.

Vissa är ju lite speciellare än andra.

Igår hade jag en fläta ihåret på sidan, å de va en kille som aldrig gav sig.

Tjatade om min fläta varje gång han såg mig och så har han en bunt kompisar som står bakom å flinar lite läckert.

Vi prata faktiskt om de idag. De är inte ofta "han" raggar. De är inte därför han går ut. Då kan man undra, hur många är de som går ut för att enbart få en tjej/kille i säng?

Jag som aldrig har en aning skulle gissa på att kanske 60 % går ut enbart för att ragga. Men hur kul är de då?

Jag kan erkänna att jag ibland spanar lite extra för ett ragg. Men de är oxå för att se hur långt charmen är med en påvägen.

Jaha? Va jag ensam om de oxå?? Förstog väl de..

Ne nu ska jag inte skriva mer.

Då orkar ni väl inte läsa.

Trevlig påsk!

Nu ni, nu får ni live från en utekväll.

Jag missade bussen och fick inte tag på en käft. Seriöst vart är alla när man behöver dom som mest?

Så jag fick följa med en "kompis".

Som just nu äter frukost.

De finns ett litet fönster i dens rum. De är på nedrebotten. De kommer inte bli långt att hoppa.

Jag är fruktansvärt kissnödig. Dessutom är jag ganska bakis. Vill hellre lägga mig under en sten, långt ut i skogen och stanna där. Så trött är jag.

De värsta är nog att de är folk hemma hos den här kompisen.

Tack gud, kan du inte komma på en ännu värre förnedring, snälla?

Har bestämt mig för att äta på donken. Ska skriva mer från datan sen.

Live direkt från Hudiksvall, jag heter Mikaela Hellström

Har precis ätit lunch med min gamla handledare på af, riktigt trevligt! :)
 
Vi kom in på ämnet "generationer", våran generation är så elaka mot varandra. 
Ska bråka och hugga varandra i ryggen. De känns liksom som att man borde vuxit ifrån de där snart. Jag är inte sån, men klart man kan bråka om de behövs, man måste få sätta folk på plats nån jävla gång! 
 
Jag blir liksom matt av alla som håller på. Förstår inte va folk får ut av de heller. 
Sitter där i sin ensamhet och smider planer.
 
Pratade oxå om killar, varför ska man ha en kille för? Alla har bara massa problem, är de inte galna ex så är de otrohet eller kontrollbehovs mongon. Eller är de bara jag som råkat ut för de? 
 
Känner liksom att kärlek kommer med tiden, men har inte känt nåt på länge nu. Kommer jag få sitta hela livet och vänta på rätta känslan? Kanske jag blir en sån här galen kattkvinna som samlar på sopor och kastar grus efter glada barn.
Skulle inte förvåna mig. 
 
När man va liten så va allt så enkelt, (visserligen är jag fortfarande liten.)
Man frågade chans, de fanns ingen otrohet, inga brusta löften, man bara va med den personen som man tyckte va söt eller snygg(?) Tog de slut så va de inte hela världen, man hittade strax en ny, men vänta lite, så är de nu oxå. De finns ingen tid att läka sitt lilla hjärta. 
 
Ska väl inte sitta å säga att alla gör de.. Men majoriteten gör ju så, går inte många dagar innan man har en ny. 
Är man så jävla rädd att bli ensam? 
De är kanske då man lär känna sitt rätta jag, när man får sitta i sina egna tankar och inte ha massa tok omkring sig. 
 
Va deppig jag låter, men de är nog bara den bittra verkligheten som smygit sig in i skallen på mig. Illa.

Precis när jag sparade inlägget kom jag på en grej

Om vi säger att jag har en pojkvän, jag har inte speciellt mycket känslor kvar, men ändå inte vill göra slut, så gör han slut med mig, de är han som bryter, VARFÖR gör de ondare, är de för att de inte är jag som går i väg med högt huvud? För att de va jag som blev dumpad? 

De hände mig för inte så länge sen, jag visste inte om jag ville va tillsammans eller inte. Så gjorde han slut med mig, hade jag bara varit snabbare hade jag inte alls blivit lika ledsen, men att de va HAN som gjorde de, jag va fan heartbroken skitlänge. 

Vart liksom så fjantigt, jag ville inte ens vara tillsammans.!(?)

Oxå när man är kompis med en person men man inte gillar den, så tar den bort en först på facebook, (nu kommer de igen) man blir liksom ställd, typ:

-Men, asså! Tror du jag vill va vän med dig eller?! 

Så va de med en kille jag hållt på fram och tillbaka med, eller ja, vet inte va man ska kalla de egentligen. 

Han ragga upp mig och jag föll för han (sluta va så mysig om ni inte vill att nån ska falla för er) men han hade nog bara en sak i hjärnan, eller ja, de som växer mellan bena på killar när dom blir lite uppspelta.

Va inte mycke till stret i den egentligen, men ska väl säga som alla andra "storleken spelar ingen roll". 

Han valde bort mig och jag kände mig dum som en åsna, de va JAG som hade dissat honom flera ggr, och så när de inte passar honom, då ska jag sållas bort. Fjant. 

Stör mig, men endå, varje gång jag ser honom suger de till i magen, varför? 

Får ni oxå så när ni träffar ett ex eller tror att de är ett ex, att man blir aldeless kall och de suger i magen. Man får nån slags panik. Så vet man inte hur man ska bete sig, man fladrar med blicken och leker avslappnad.. 

De här med storleken då, alla som jag känner, i allmänhet säger dom "

-"Stoleken spelar ingen roll" 
Jaha, så du menar att, om en kille du träffar är världens bästa men har en fingerborg till snopp, spelar de verkligen ingen roll?

Not falling 4 that eighter.

Jag ska va ärlig (annars är de ingen ide att jag skriver)

Jag tycker att så länge man kan använda den och den inte är ett lillfinger som kittlar lite på ytan så är de helt okej, men ändå, va är de första/andra grejer man berättar då när man haft sex med en kille,

Jo, snoppen. 

- Hade han stor? 

- Va han bra i sängen?

De spelar verkligen roll. Kanske för att jag är så kräsen med njutningen. Ursäkta att jag säger de. To much information. 

Ha en bra kväll

Hur kommer de sig att blondin bella och kissie har så många läsare?

Jag säger inte att jag är avis, de är faktiskt några stycken som läser mig blogg.

Men de som skriver om är så världsligt, okej, blondin bella har skrivit en bok, har inte läst den men kanske ska göra de.

Dom få ggr jag läst hennes blogg har de handlat om va hon köpt för trosor eller att hon ätit en jäääättegod sallad, där av följer jag den inte. De är oväseltliga grejer. Jag tycker man ska skriva lite egna tankar, bjuda på sig själv och vara ärlig.

Tycker jag nånting så skriver jag de, jag gjorde den här bloggen för att jag orkar inte va tyst längre.

Visseligen är de många som hatar henne, inte för att jag gör de, hon är vem som helst för mig.

De jag funderar över är : Huur kunde hon bli så känd? 

De finns ju över en miljon (har egentligen inte en blekaste) som bloggar likadant. Dont get it, at ALL. Skulle jag skriva att jag fått nya trosor skulle folk undra om jag tagit nåt. Jag tycker de är så fruktansvärt ointressant, jag läser hellre om en person som är ärlig och inte bryr sig om va nån tycker. 

Kommer säkert va nån som läser detta och tycker att jag är dum i huvet. Feel free säger jag bara, you are not alone.. 

Men nu ska inte jag sitta här och dissa andra bloggare. 

Sitter fortfarande och funderar över varför man bryr sig så mycket egentligen. 

Ett exempel. Jag är vän med en person på facebook, så tar den bort mig, utan anledning.

Jag kan ta så sjukt illa upp, varför då egentligen? Vän på facebook? De kan man va med vem man vill, men tar man bort nån från riktiga livet så betyder de inte lika mycket som på facebook.

Patetiskt.

Och alla dessa bråk. 

Jag måste erkänna att jag älskar bråk, som inte jag är inblandad i såklart, men man blir så nyfiken så man nästan poppar en skål popcorn alltså, eller är de bara för att jag är en no lifer?

Så sitter man där och kollar igenom kommentarerna, gillar om den är tillräckligt dissande. Kom igen! De kan inte bara va jag? Eller?

Ska berätta en lite komisk grej, (hoppas ingen som är inblandad läser)

De finns en tjej som är tillsammans med mitt ex, jag blockade henne för ett tag sen, ingen big deal. 
Men de värsta kommer ska ni se, vi har ganska många gemensamma vänner (på fejjan SÅKLART)

så de knepiga va att hon lyckades alltid va på samma uteställen som jag, precis just innan hade jag skrivit med en kompis till oss.

Vilket sammanträffande va?

Inte nog med de, hon började kommentera från sina kompisars konton(!?)

Hur besatt är man inte då? Va fortfande "vän" med mitt ex just då när de hände, men tänkte inte så mycke på de. Till jag fattade att hon va inne på hans oxå för att komma åt mig?! Asså, nu får hon ta å ge sig. Snacka om att förnedra sig själv om och om igen. 

Sen kan jag tycka att de är lite patetikst hur man springer runt på krogen och puttar och pratar lite barnsligt tydligt för att jag ska höra. Tro mig, de biter inte längre. Och ja nu kommer ni tänka,

-"jaha, men varför skriver du om de då?"

Ja, varför inte liksom, vill inte skriva de i min privata dagbok för jag vill inte minnas "dom" när jag ser tillbaka, då blir jag säkert sur.

Så jag låter de bara försvinna med tiden, men de är lite svårt när tjockisen ska va upp i mig hela tiden. Förstår inte va hon får ut av de. :) ingenting för jag ger henne ingen respons. Eller jo nu kanske, men de är bara en fet diss liksom. Maha

Vart ett ganska tråkigt inlägg, men man kan inte va rolig jämt. 

Ska skriva ett roligare snart när jag fått lite tid att knepa å knåpa lite. 

Satt precis och funderade hur man ska veta va som är rätt och fel.

Ska man lyssna på hjärtat eller hjärnan?

Jag valde precis bort en person från mitt liv. Rätt eller fel. De återstår att se.

Jag vet inte alls om den här personen väljer att läsa men, har träffat den här personen till och från.

Har liksom bara varit en grej som gällt men när man känner att de blir på ett annat stadie så kan man inte träffas på samma sätt längre.

Vet inte alls om de va rätt val.

Måste ändå tänka vad som är bäst för sig själv.

Att inte få vara i centrum i deras liv, att man bara är där som ett slags tröstpris bär de inte vart nån vinst på annat håll.

Så ska de inte va.

Jag undrar ibland om man ska bli nunna. Hur skulle de gå?

Jag som älskar närhet. Men att inte få kärlek då? Alla behöver kärlek. Närhet och sex är inte alls samma sak.

Annars blir man död inombords. Inge bra alls.

Känner att de blir ett Depp inlägg alltså.

En annan tanke.

Kan man gå i en längre tid utan att bli kär i nån, ja menar, efter ett tag utvecklas ju känslorna.