Hur kan folk vilja ha så mycket uppmärksamhet, "läs min blogg, kika in om du inte varit inne på länge"

Jag vill inte läsa om eran ponnyskit! 

Varför jag skriver blogg är för att dela med mig av mina tankar, inte om jag kör agility med min hund eller rider min häst varje dag. Hade jag undrat hur din ridning eller tävling varit så hade jag frågat. 

Oj, nu är det bitterhet på hög nivå. 

Jag har bara mycket tankar, hur saker och ting kan hänga ihop, hur allting fungerar. 

Det finns tusen olika förklaringar till varför allting är som det är. Jag har inte hittat min uppfattning än. Jag tror inte jag vill veta hur livet fungerar, men allting blir bara klarare och klarare för varje dag som går. Jag vill vara kvar i hur allting fungerade förr i tiden, när inte allting va accepterat.

Mord förr i tiden så blev man stenad, nu så är det 6 månaders öppenvård, för ju lindrigare morden är. 

Är det så vanligt att vi ska behöva acceptera att folk dödar andra människor. 

"Jaa, men han högg ju honom bara 7 gånger. Så sjuk är han väl inte då? Att han slutade hugga efter ett tag iaf."

Jag förstår att folk blir sinnessjuka, det är hur människan är!

Hur pass mycket man accpeterar, nu har jag förstått hur demonstrationer fungerar.

När man går ihop om en sak, som så många andra oxå tycker. 

Men det måste ändå vara när det är någon som fattat att det har gått för långt. 

Jag ska börja demonstrera när jag inte orkar mer.

Stå med megafon för att få folk att fatta. 

DET ÄR INTE ACCEPTABEEEELT!

Va mycket ilska i denna lilla kropp. 

Snäll, det kan jag vara närsomhelst.

Bara det att man kan inte bete sig hur som helst mot mig och sedan tro att jag ska vara snäll tillbaka. Vilket jag oftast är. Visar inga sura miner utåt, men inne i skallen är det fan krig med vissa personer.

Hur jag kan stänga av deras skådespel och se igenom dom. Det är en förmåga jag önskar att alla fick.

Hur det finns så många människor som inte förstår sitt bästa eller inte vågar stå på sina egna ben pga att någon sett hur lättfångade dom är. Hur dom nästan ger bort sin tillit till vemsomhelst. 

Jag kan vara nästan utbildad proffessor när det gäller andras problem, men mina egna problem förstår jag mig inte på. Hur jag ser vad som händer med väljer det dummaste beslutet. Jag ser hur det kommer bli innan jag väljer.

Väljer jag bort en person så vet jag oftast att h*n inte kommer jaga mig för att få vara med mig, det är jag som förnedrar mig själv med att acceptera hur en person leker med mig. Hur jag gör allting acceptabelt.

Det är det allting handlar om, "vad man väljer att acceptera"

Oxå när jag ser hur en person fungerar, brukar jag tänka; Skulle jag kunna leva med en sån där människa?

Eller hur jag skulle påverkas av honom/henne?

Det är mitt undermedvetna som skriver, jag tänker alldeles för invecklat.

Det kommer sluta med att jag skriver in mig själv på psyket.

Lås in mig, gör labotomi på mig, jag orkar inte fundera mer. Inte tänka hela det vakna timmarna, som dessutom fortsätter ifråggasätta i drömmarna. Jag får aldrig vila haha!

Hur ska man göra för att inte tänka så förbannat? 

Kan man operara bort nån del av hjärnan?

Det lutar ändå mot labotomi.

Jag har inte haft för mig så mycket på sista tiden, jag njuter mest, för det mesta iaf. Ibland kommer nått nerfall, men sånt händer. 

Alla kan vara ledsna, behöver inte va för att man är klen i psyket. Snarare att man varit stark för länge. Till slut brister det. Det är skönt när det väl händer, inte så ofta för min del. 

Jag tycker det ska mycket till innan man börjar gråta nu för tiden. Hur man kunde ligga i månader och grina för att en kille inte va intresserad. (Kan berott på självförtroendet. Det va ju inte på topp, men nu så.)

Jaa, det kanske inte va månader, men nån vecka iaf...

Jag kommer ifrån ämnet.

Okej jag erkänner, när pappan dör i lejonkungen kan ingen lämnas oberörd. Det ÄR sorgligt.

Helst när man va barn, fyfan, det är inte ens en barnfilm, hur scar ska döda sin bror och brorson för att få makt, den mannen går fan för långt! Kollade på den filmen igår faktiskt.

Jag höll mig för att grina, men det va tack vare sällskapet. Men oxå så fyller jag faktiskt 21 om en vecka. Haha 

Fyllde inte jag 13 nyss, och hade kalas på framsidan av huset? Hur jag blev välkomnad in i puberteten! 

Inte poppade det fram några tuttar på mig heller, nej du, det va som att dom skulle blivit planterade samma dag jag fyllde år. Fick gro några år efter det.

Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte föda barn. Jag vill inte betala räkningar.

Jag vill inte bo i radhus med en Svensson kille och föda massa ungar som ska ha så mycket av min tid. Ja jag säger ju det, när jag väl ska bli mamma ska jag vara mogen för det, det är jag inte nu, eftersom jag tänker så här.

Jag vill bara leka vidare med mitt liv. 

Det låter som att jag har någon 14 årig tonårsrevolt i skallen. Men jag är väl som Peter Pan då. Kommer aldrig bli vuxen. Eller hur ska jag säga. 

Jag har det bra som jag har det nu, eller ja, några små justeringar skulle jag kunna göra då.

Inga stora, bara typ en egen lägenhet..? Sånt som fixar sig på ett naffs..

En sista grej bara. Jag satt och funderade hur många det är som sätter sig i föräldrasitsen som verkligen inte ville ha barn alls vid den där åldern. Det måste va så hemskt. Att fastna i något som inte alls va meningen.

Det är inte konstigt att vissa lämnar allting. Det är för att dom inte är mogna för barn eller ett större ansvar, flyr i från sin plikt.

Plikt och plikt, sitt älskade barn, som skulle ha varit önskat och inget misstag, om jag nu får kalla ett barn för misstag

Styrka till er som läste hela texten, det måste varit tufft.