Hur va det nu med mig själv?

Får igång en låt och jag får en klump i magen. Varför ska det vara så?

Min mage har ingenting med det här att göra. 

Varför gör det ont då?

Varför knyter det sig i magen?

Det är ju en jävla tur att google.se finns. Annars hade jag nog varit död för länge sen, enligt mig själv. 

Den här besvärskänslan, det är den som gnager mig. 

Jag har inget otalt med den här människan, verkligen inte. Det är inte känslor heller. 

Now you're just somebody that I used to know.

Jag vet ju hur jag vill ha det. Men inte hur det ska bli. Det är två jävligt olika saker. 

Vill och bli. 

Vågar inte fråga. Vågar inte tänka. Jo ni.

Det, om nånting gör jag. Tänker så huvet tynger ner axlarna på mig. 

Så jag bestämmer mig för att njuta, men nånstans där emellan osäkerheten och njutningen så fastnar jag. 

Jag njuter, men ändå inte. Njuter av sista smörjelsen, typ. 

Jag är så rädd att förlora det jag har kärt, att jag redan föreställt mig hur det kommer bli. 

Så fucked up får man inte va.

Att Jag tror att jag förlorar allt så fort jag njuter. 

Men det är precis så det alltid har varit.

Så fort jag slappnar av och lutar mig tillbaka, så är det som att nån kastar ett bowlingklot i skallen på mig. 

Aldrig lugn och ro. 

Jag vill så gärna. Vara nära. Hela tiden. 

Njuta av din närhet. Krypa intill din rygg. 

Så jag känner mig trygg. 

Inte som jag känner nu. 

Liten, svag och i behov av dig.  

Jag kommer inte längre utan din hjälp. 

Jag vill vara jag, leva mitt liv.

Jag är för involverad i alla andras liv hela tiden.

Det är tur ibland att man vet sina egna svagheter iaf. 

VÄJFD? 

Jag skoja bara. 

Jag ska inte sluta skriva. 

Jag hade väl nå tvärhumör som jag brukar ha. 

Lite småtjurig för att det va söndag kanske. 

För visst är det måndag idag? 

Aah, måndag 9 juli.

Nu ska jag vara lite klychigt svensk här.

Jag ska börja mitt nya liv. Hur nu det ska gå.

Jag är sjukt förvirrad. Vet liksom inte vart jag ska ta vägen. 

Ena dagen är jag lycklig och sen krävs det så lite för att jag ska bli ledsen. Inte utåt. Förstås.

Det får man ju inte va. Nej nej. Fyfy. 

Inte prata om känslor. Nu pratar vi om det roliga som hänt på facebook ist. Eller vad nån annan puckad människa har slängt ut sig.

Varför känns det så?

Jag har fåtal vänner som jag berättar sånt för. 

Antingen är jag väldigt egoistisk. Eller så är jag raka, böjda, runda fula motsattsen. 

Jag är så snäll att det faktiskt gör ont, för att jag vet att ingen skulle göra så mycket för mig som jag gör för andra. 

Blir trött på mig själv. 

Hur ska man va då? 

Är jag för snäll så klagas det.

Om jag är dum, får jag klagomål för det.

Hur i helvete ska jag va då?

När jag är snäll är jag mig själv. Bara det att jag har så mycket förutfattade meningar om "folk". Alltid på min vakt. 

Hatar att andvända ordet folk.. 

Men ni förstår. 

Om nån är elak mot mig så knyter jag så snällt den lilla näven i fickan. 

Tar oftast ett djupt andetag och tänker att den personen är en idiot. 

Så släpper det ganska fort ^^ 

Jag kan känna mig som en påsen med vinden. Bara hunsas hit och dit. Inga egna mål. Bara nån annan är nöjd så är det lugnt. 

Egentligen vill jag vara helt själv. Men hur ska man våga det?

Jag kanske skulle blir sinnessjuk då. Eller motsattsen. 

Kan man bli sinnessjuk av människor?

Måste googla. 

Jag som precis har blivit av med mina hjärnspöken. Dom värsta iaf. Eller så har hela hjärnan blivit fylld av spöken.  

Lite ingående med det här med hjärnspöken. 

Jag vet att dom inte finns i verkligheten, men. Jag har själv bråkat med mina i ett flertal år. Jag vet att dom finns. INNE i hjärnan. 

Va dum man har varit. Fjant.

Hur rädd har inte jag varit för mörker och shit som liten då..

Jag va så jävla rädd att jag inte vågade gå på dass på väddö. Måste sett ut som en hare för det mesta. Ba kuta hela tiden.. 

- "Nämen! Såg du haren?"

- "Näe, det va bara Micken som va nojig igen."

Nu är jag inte rädd för nåt.

Möjligtvis ventilationen inne på toaletten som låter som en tant som suckar läskigt.. Ganska obehagligt när man inte vet vart ljudet kommer ifrån haha.

Allting sitter i hjärnan. 

Blir inte rädd för skräckfilmer längre. Alltså att jag är rädd efter jag sett filmen. Inte under heller för den delen. Allting är så uppgjort. Ingenting gör mig förvånad längre. 

(Tänk när jag är 50 år och ska försöka bli impad. Hur fan ska det gå till?)

Kanske kan säga att den lilla haren har blivit lite härdad. 

Hela livet tycker jag att jag varit rädd för saker. Börjar liksom släppa nu ^^

Kanske för att jag vet vad jag själv skulle ta till för taktik om det nu skulle hoppa fram nånting bakom dörren. 

Förmodligen skulle jag skrika rakt ut. Sen har jag inte tänkt ut nå mer. Måste knopa lite mer på det där.

Haha jag har verkligen kommit på hur jag är funtad. 

Jag anstränger mig för att göra tvärtemot. Jaaa jag vet. Jag har inget liv. 

Men nu är det så att jag ser hur folk beter sig. Lyssnar och iaktar. 

Testar nya sätt att vara på, lösa olika situationer. 

När jag ser själv vad jag skriver så är det en perfekt beskrivning på någon som är schitzofrein.

Jag har inte kollat upp skiten, men tror inte det ska vara några större fel på mig. 

Bara att jag föddes med en hjärna som kan tänka 1,5 miljoner tankar i minuten. 

Cirka. 

Jag skulle blivit proffessor. Eller nåt annat smart. 

Nu är jag bara en dumblondin eller ginger som säger dumma okloka saker. För att ingen förstår mig ^^

Är det jag som är galen eller världen som är sjuk? 

Ps. Googlade på sinnessjuka. Än ligger jag i lä. Ds. 

Bilden säger allt. Man tillochmed ser hur less jag är. 

Längst ner i högra hörnet.

Bob Marley. Sjunger rakt in i hjärtat.

Peace