Jag kan bli så ledsen i mitt lilla flickhjärta när jag vet om otrohet. 

Hur så många vet om det men inte berättar för den personen som blivit utsatt.

Det är så hemskt, hur den personen är så kär och inte har en aning om vad den andra egentligen har haft för sig. 

Lägger upp bilder och hur killen/tjejen bara håller med å gullar tillbaka.

Jag kan bli så frustrerad. Det är så uppenbart och ingen har mage att berätta. 

Så länge inte sanningen kommer fram så mår man ju bra,

men jag brukar tänka så här:

Hade det varit jag så skulle folk gärna fått berätta för mig. Jag klarar mig alltid. 

Visst, jag skulle nog bryta ihop, men ändå, jag skulle ju kunna slicka mina sår mycket fortare än att det ska behöva gå 5-6 månader utan en aning. Då skulle jag må ännu sämre.

Vill man inte berätta så förstår man ju. Det är hemskt att slänga sanningen i ansiktet på sina vänner. 

Jag skulle nog aldrig våga berätta.

Vill man verkligen veta om ens partner varit otrogen? 

Kan man acceptera att någon annan berättar det för en?

Det bästa skulle nog vara att otrohet inte fanns. 

Jag har inte alltid varit nått helgon. Tänker inte dra upp vad jag gjort för skit förr i tiden. 

Jag vet vart jag står nu. Skulle aldrig falla mig in att vara otrogen.

Är det rätt så är det inte svårt att hålla fingrarna i styr. 

"Amen.. på fyllan då?"
Näe, inte ens då. 

Man vet vad man gör, bara det att på fyllan känns typ allt rätt. 

Moralen har spätts ut med sprit och allting känns okej. För stunden. 

Och det här med skvaller.

Med tanke på att det är en liten stad som jag lever i. 

Hur mycket skvaller som inte ens stämmer. 

Bland annat om mig. 

Nu har det väl lugnat sig lite eftersom jag sällan går ut. På krogen alltså.

Förut så vart det nästan givet att jag skulle göra nått sjukt.

Hade alltid en sjuk historia att berätta för Sjödda på söndags mornarna.

Det var alltid honom jag ringde när det hänt nåt. Det va så simpelt. Han skrattade och jag mådde bra. 

Spelade ingen roll vad jag berättade. Det fanns ingen gräns liksom. 

Allting blev accepterat. 

Som tur är har jag lugnat mig. Eller, jag är helt jävla utbytt..

Gör inte mycket väsen av mig längre. 

Jag fick nog efter helgen när jag tappade bort min väska. Där satte jag ner foten.

För mitt egna bästa. 

Men det här med otrohet. 

Vart går gränsen?

Jag själv tycker otrohet är när man är intim med en annan människa.

Men oxå när man kanske "smsar" och skriver att man vill göra nånting. Vet liksom inte vart gränsen går. 

Att man ens tänker tanken att man vill, är nog otrohet för mig. 

Har inte varit med om så många fall. Men jag ser oftast mellan fingrarna. Jag vill inte se att det händer. 

Förnekar det in i det sista.

 
Jag vill inte heller vara den här misstänksamma flickvännen som ska hålla koll på vad pojkvännen gör. 

Har jag en pojkvän så litar jag på honom.

Då är det upp till honom om han vill missta mig eller inte. 

Men såklart vill man inte att pojkvännen ska vilja ha någon annan, men shit happends. 

Om det blir så. Så är han inte den rätta. Släpp honom då. Annars kommer han riva sönder ditt hjärta i småbitar. 

Nu sitter jag och skriver så här moget igen. 

Hade jag varit med om det hade jag säkert tagit tillbaka honom eller bara accepterat det. 

Man vet ju inte hur pass mycket man älskar personen heller. Vad man är villig att stå ut med. 

Det är oxå så roligt i den här stan.

Man får så mycket varningar om folk. 

"Men va inte med henne/honom för att....." 
"Han är inge bra"
"Hon är falsk" 

Jag tycker det bara är skitsnack för det mesta. Alla beter sig olika mot varandra. 

Flyt bara med ist. 

Jag försöker så gott jag kan. 

Nu ska jag äta frukost. Så de så.