Shit vad jag kan bli förvirrad. 
Igår vändes mitt liv upp och ner. 
Jag började inse saker och ting. 

Hur människor i mitt liv, som jag trott har älskat mig, egentligen bara har funnits där för att dom måste. Makt.

Så frusterande, har jag aldrig betytt nånting för någon? 
Vem vet vém jag är? Vem är ens intresserad?
Jag har levt efter vissa normer för att andra har velat det. Jag har inte varit jag. 

Jag fick inte vara jag

Jag har gjort misstag, visst, det erkänner jag, men blir så irriterad när jag inte gjort nåt annat än vad nån annan gjort - misstag. Hur ska man annars leva? Man kan aldrig ta lärdom efter nån annans misstag. 

Låt mig vara bara.

Jag orkar inte leva upp till andras förväntingar. Det känns ändå inte som att man gör nåt rätt iallafall. Född dömd.

Sen då? När jag levt efter andras förväntningar då? Vart tar jag vägen sen? Jag lever bara för min egna skull. Ingen annans.

Har för mycket att tänka på nu känner jag. 

Det var som att jag fick ett hemskt uppvaknande igår. Hur har jag kunnat vara så blind?

Kan ingen komma och plocka upp resterna av mig? Laga mig bara.

Jag kunde lika gärna stannat kvar i pappas pung. 

Hatet mot alla som varit på mig och tryckt ner mig. "Du ska inte tro att du är nån"

Hela livet har jag tänkt: Jag ska visa er, vänta bara.
Men varför ska jag behöva bevisa nåt?
Vem ska jag bevisa det för? 

Kan inte Jag bara få vara jag?

Vem kommer bli nöjd annars? Jag eller dom?

Jag är inte en otacksam människa, men jag känner mig som att jag har blivit bedragen. 

"Vad gör jag här om ändå ingen verkar bry sig?"

Den här känslan, den har varit en börda tills den dagen jag insåg vad jag egentligen gjorde här.

Den här klumpen som envisade sig om att gnaga dag ut och dag in. 
Känslan att inte veta, veta vart jag hör hemma.

Vart jag kan slappna av, om jag inte kände mig hemma, hur ska jag då kunna veta vem jag är? Hur ska jag kunna lita på någon när ingen fått mig att känna tillit? 

Förvirrad i 20år. 

Mina känslor kan inte styras av någon annan. 

Jag är så frukansvärt förbannad vad andra människor kan förstöra livet för en. 

Inte få känna att jag finns till. Bara i vägen. Oönskad. 

Idag vet jag bättre, men det är svårt att ta sig ut mönstret man har målat under 20år. 

Vill inte h'n ha mig i sitt liv, vem kan då vilja det? 

Tusen frågor, utan svar.

Hur ska jag gå vidare, om jag inte vet hur jag vill ha det, vart jag ska ta vägen, hur jag mår eller vem jag egentligen är. 

Styrkan jag haft hela livet har lämnat mig, för första gången visar jag mig svag för andra. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder konstant. 

Jag måste ta mig ur hamsterhjulet. Det onda hjulet utan slut.

När försvinner kämparglöden? Kan inte min bara blåsa upp till liv igen. 
Jag sitter å petar i askan men det händer ingenting. 

Hur ska man veta hur det känns att älska någon om man aldrig känt sig älskad?

Det kan inte bara vara jag som känner så? Eller?

Som sagt frågor utan svar. 

 

Madde

5 augusti 2013 21:55

Hej Mikaela :)

Jag läste ditt inlägg tidigare idag och har inte kunnat sluta tänka på det så har gått runt nu hela dagen och tänkt ut vad jag ska skriva här. Jag blev väldigt berörd av det du skrev, kände igen mig själv i varje ord som du skrev. Jag är 25 år och har vart med om en hel del och jag kan säga att med tiden, allt du kommer att gå igenom i livet formar vem du blir. Det tar tid att hitta sig själv, vad man vill, komma på vilka som verkligen är sina riktiga vänner. Dom som vill att du ska ändra på dig, gör av dig med dom. Dom är bara energi tjuvar som är avundsjuka på dig. Var med andra som sprider glädje runt dig och tycker om dig för precis den du är :) Det där med kärlek, du vet när du är kär och förälskad, det är något man vet och känner, , kärleken har sin egen väg att hitta varandra så oroa dig inte :) Du är absolut inte ensam om alla dessa tankar och känslor, det var som att läsa mina egna tankar. / Madde :)

http://Maadeele.bloggplatsen.se

Mikaela Hellström

8 augusti 2013 13:38

Hej Madde!
Vad kul att du kommenterade! Det gjorde min dag :)
Ja, livet är bra knivigt ibland men det är mycket bättre nu, men måste bara få ur mig allt som jag burit på. Jag vet inte alls vad du har gått igenom, men det spelar inte så stor roll, att du känner igen dig säger ganska mycket i sig.
Det var skönt att du skrev faktiskt, det sporrade mig på nåt sätt :) Ibland måste man få det "på papper" så att säga! Hoppas du har en fortsatt trevlig dag! :)
/ Mikaela :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Shit, det var ett tag sen jag skrev. Mycket saker har hänt. Jag och Robin har varit tillsammans över ett år, min lilla tjej har fått kattungar som är 7 månader nu. Allting springer iväg. Jag har börjat jobba på hasselakollektivet, mitt drömjobb att...

Gud vad underbart livet kan bli ibland, jah är så lycklig man kan bli. Kan inte förklara. Jag har fått praktik på tunbackasstorkök, och efter 2 veckors praktik så har jag fast anställning i 6 månader, hur underbart är inte det då!? Dessutom har jag...

Joru jävel, det som jah inte trodde skulle hända har hänt. Skilda vägar for real. Jag mår bra, bättre än på länge faktiskt. Tragiskt att säga så. Men jag är lättad. Så in i helvete. Å stödet jag fått av mina vänner, det är helt otroligt! Jag fi...

Sitta hemma på en fredag å kolla på idol? Börjar bli vuxen ;) jobba i morgon. Middag för 400pers!! Asså så många gäster har jag aldrig jobbat med, på samma gång, men är så galet taggad! Johanna från museet ska jobba också! Wäääh! Fett kul! Idag...

Rise and shine Imorse klev jag upp 05.20, jobbade 5 timmar på Kulturhuset:) länge sen jag klev upp så tidigt, fick sova i fred iaf, min älskling bäst! Gjorde fika och smörgåsar för 215personer, galet mycket folk!! Haha jag å Amanda avled nästan ...