Nu var det gjort, det är långt ifrån bra, men jag vet att tids nog kommer också jag få bli hel. Jag får hela mig själv helt enkelt.

Jag tror inte jag hann sitta mer än 1 minut innan tårarna sprutade. Allt som tyngt ner mig. Alla år utan att få prata med någon som bara lyssnar. Som inte känner mig.
Jag har alltid varit för stolt för att visa att jag verkligen varit trasig.

När hon berättade sitt första intryck av mig blev jag alldeles varm.

"Du kommer in och skiner som en sol, så stark och full med glädje"

Jag behöver verkligen det. All tvivel jag har på mig själv, människor som trycker ner en för jämnan, livet som ska krångla, eller ja, det är jag själv som krånglat till det.

Jag ska klara det här, jag ska stå upp på mina egna ben, jag ska tackla alla problem. Ingenting ska få mig att vilja sluta kämpa. Har jag klarat det såhär långt så ska jag inte ge upp nu. Aldrig i livet.

Nu sitter jag på bussen påväg till Elina, Ida å kicka. Skönt att sola och grilla i solen. Kan knappt skriva på mobilen, tror att busschauffören tar låten "bumpy ride" för seriöst!

Sola lugnt å njut så länge du kan :)

Är så jäkla nervös idag, ska gå till en kurator för första gången på ja jag vet inte, 10 år kanske. Men känner att nu får det vara nog, kan inte bära på mer skit, hjärnan har kokat över för sista gången.

Ut mer er hjärnspöken!
Jag har iofs blivit av med dom flesta, men det är några som gömmer sig än. Sån här som sitter och jävlas med en i tid och otid.

Jag har det bra i mitt liv men känner att det fortfarande är någonting som måste ut.

Osäkerhet är väl något alla präglas med, men har förstått nu att livet inte ska vara så krångligt som det har varit. Har alltid haft ett självhat till mig själv. Har alltid velat förändra saker som jag inte har makten att göra. Acceptera och gå vidare. Men det är aldrig så lätt som man tror.

Jag trodde att jag hittat mig själv, men har upptäckt att jag fortfarande letar. Letar efter något som jag inte kan hitta själv. Hela mitt liv har jag löst alla andras problem, men nu när mina egna kommer fram mer och mer så förstår jag att jag måste verkligen fokusera på mig själv. Man är inte egoistisk för att man själv vill må bra.

Enda sen jag var liten har jag föreställt mig dom hemskaste sakerna, eftersom jag aldrig riktigt vetat. Vetat vad jag kan förvänta mig. Har alltid förväntat mig det värsta. Jag menar, ingenting bra kan väl hända mig? Eller?

Jag har alltid haft bra vänner och familj som älskat mig, precis för den jag är. Men det räcker liksom inte till. Inte för mig själv, jag kan inte vara bäst på allt, jag kan inte alltid vara stark, även fast jag velat.

Jag har tappat bort mig själv på vägen efter letadet av lyckan, lyckan jag aldrig kommer att finna, hålet jag aldrig kan fylla, hur mycket jag än vill.
Jag vet vad det beror på, men jag kommer aldrig att få tillfredsställa min egna vilja,

Det som har hänt har hänt, någon annans beslut som förstört mig totalt, deras feghet har slagit sönder mig till miljoner bitar.
Jag hatar någon jag inte känner, din förlust, men ändå min egna.

Saknaden av någon jag aldrig kommer att lära känna, åren jag aldrig får tillbaka.

Jag ska allvarligt talat spotta på din grav för allt du fått mig att genomlida. Det känns hemskt att tänka så, men det självhat jag alltid haft är pga honom.

Att välja bort sitt barn som förälder är det värsta man kan göra mot sitt barn.

Jag vet att det kunnat att bli på andra sätt, men jag tänker inte göra det lätt för någon som fått mig att fatta såna idiotiska beslut som jag har gjort. Bekräftelse jag aldrig fått som jag trånat efter i alla dessa år, som jag aldrig haft en chans att få.

Jag har varit stark i alla dessa år, men det är bara för att jag inte velat visa mig svag.

Jag har tre ord kvar:
Jag hatar dig.