Shit vad jag kan bli förvirrad. 
Igår vändes mitt liv upp och ner. 
Jag började inse saker och ting. 

Hur människor i mitt liv, som jag trott har älskat mig, egentligen bara har funnits där för att dom måste. Makt.

Så frusterande, har jag aldrig betytt nånting för någon? 
Vem vet vém jag är? Vem är ens intresserad?
Jag har levt efter vissa normer för att andra har velat det. Jag har inte varit jag. 

Jag fick inte vara jag

Jag har gjort misstag, visst, det erkänner jag, men blir så irriterad när jag inte gjort nåt annat än vad nån annan gjort - misstag. Hur ska man annars leva? Man kan aldrig ta lärdom efter nån annans misstag. 

Låt mig vara bara.

Jag orkar inte leva upp till andras förväntingar. Det känns ändå inte som att man gör nåt rätt iallafall. Född dömd.

Sen då? När jag levt efter andras förväntningar då? Vart tar jag vägen sen? Jag lever bara för min egna skull. Ingen annans.

Har för mycket att tänka på nu känner jag. 

Det var som att jag fick ett hemskt uppvaknande igår. Hur har jag kunnat vara så blind?

Kan ingen komma och plocka upp resterna av mig? Laga mig bara.

Jag kunde lika gärna stannat kvar i pappas pung. 

Hatet mot alla som varit på mig och tryckt ner mig. "Du ska inte tro att du är nån"

Hela livet har jag tänkt: Jag ska visa er, vänta bara.
Men varför ska jag behöva bevisa nåt?
Vem ska jag bevisa det för? 

Kan inte Jag bara få vara jag?

Vem kommer bli nöjd annars? Jag eller dom?

Jag är inte en otacksam människa, men jag känner mig som att jag har blivit bedragen. 

"Vad gör jag här om ändå ingen verkar bry sig?"

Den här känslan, den har varit en börda tills den dagen jag insåg vad jag egentligen gjorde här.

Den här klumpen som envisade sig om att gnaga dag ut och dag in. 
Känslan att inte veta, veta vart jag hör hemma.

Vart jag kan slappna av, om jag inte kände mig hemma, hur ska jag då kunna veta vem jag är? Hur ska jag kunna lita på någon när ingen fått mig att känna tillit? 

Förvirrad i 20år. 

Mina känslor kan inte styras av någon annan. 

Jag är så frukansvärt förbannad vad andra människor kan förstöra livet för en. 

Inte få känna att jag finns till. Bara i vägen. Oönskad. 

Idag vet jag bättre, men det är svårt att ta sig ut mönstret man har målat under 20år. 

Vill inte h'n ha mig i sitt liv, vem kan då vilja det? 

Tusen frågor, utan svar.

Hur ska jag gå vidare, om jag inte vet hur jag vill ha det, vart jag ska ta vägen, hur jag mår eller vem jag egentligen är. 

Styrkan jag haft hela livet har lämnat mig, för första gången visar jag mig svag för andra. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder konstant. 

Jag måste ta mig ur hamsterhjulet. Det onda hjulet utan slut.

När försvinner kämparglöden? Kan inte min bara blåsa upp till liv igen. 
Jag sitter å petar i askan men det händer ingenting. 

Hur ska man veta hur det känns att älska någon om man aldrig känt sig älskad?

Det kan inte bara vara jag som känner så? Eller?

Som sagt frågor utan svar.