Jag är så sjukt taggad! Idag ska vi bila ner till Danmark, Jag, hjärtat, Kicka och Elina, å där ska vi bo i husvagn! Imorse vaknade jag halv åtta av en sprallig Igah, han låg å flinade, sprattla med benen och pratade i 100knyck! 
En som är taggad tror jag :D 

Packade det sista i morse och for iväg till Miroi! Å nu sitter jag här med ett läskigt flin på läpparna! 
Det ska bli så sjukt kul att komma iväg! :D
Första resan utanför Sverige sen Turkiet, å sen med det bästa sällskapet :D
   

Nu till nåt helt annat, jag har fått höra av många att jag vet verkligen vem jag är, jag har stor koll på livet och jag står upp för mig själv. Det som är sjukt är att jag verkligen tycker tvärtom, hur kan det vara så?
Jag själv ser mig som en osäker liten skit. Som inte alls vet vad hon vill, som har alldeless för mycket tankar i skallen och missbedömmer allt. 
Jag tänker mycket på livet i sig. Vad går det ut på? 
Äta, jobba, sova - dö?
Man väljer egentligen helt själv vad man gör med sitt liv. Men om man inte vet vad man vill då? 

Jag känner mig som en plastpåse som bara flyger med i alla vindar som paserar. 
Ingen dag är den andre lik i mitt huvud.. 

Jag är säker på mina vänner, min familj och pojkvän. Den enda jag egentligen är osäker på är mig själv. 
Duger jag? Är jag tillräckligt snäll, sätter jag gränser som jag borde, tar jag för mycket skit? 
Tuuusen frågor, men det har lugnat sig lite, men jag har fortfarande svårt att kontrollera mina känslor och tankar. 
Senast i morse i sopade jag handen i garderoben, utan större anledning.. Jag vet liksom inte hur jag ska få ut dom på rätt sätt och oftast blir det ilska. Jag vill inte vara arg eller sura, men det blir så ändå.. 

Jag går ju till kuratorn, men jag känner inte att jag får ut nåt av det längre.. Jag är rädd att börja gräva i mitt förflutna.. Jag orkar inte det just nu. Jag är rädd för så mycket- mitt förflutna, göra misstag, mista dom jag älskar, men den värsta är nog att bli övergiven. Att inte vara älskad för den jag är. Så har jag gjort så många gånger. Ändrat på mig själv för att bli omtyckt, men ingen kan vara alla till lags. Det går inte, man går sönder tillslut.

Jag är ganska glad för det mesta och öppen, men när någon kommer nära mig så är det som att jag bygger en mur, skyyyyhög mur. Släpper jag in någon så vill jag inte att dom ska försvinna. Eller lämna mig. 
Jag vet nog vad det beror på, men jag vill bli av med den dåliga sidan hos mig själv.

Men livet har ju bara börjat. 

Ibland jag tänker tillbaks på hur min barndom
Tedde sig
Fick en moral
Som jag tror kan ha räddat mig

Vem är jag?
Hur betraktar dom mig
Men frågorna jag ställer
Säger mer om mig
I min osäkerhet

"Petter - Håll om mig"

Perfekt roadtrip låt :D

Lite go musik sådär! 

Få se om man kommer hem eller om man stannar i Deeeenmaaaak! Vad har jag att hämta här egentligen?;)
 

Gammal bild på mig och Elina från födelsedagsfesten för mig och Hjärtat. Det tycker jag är ganska kul, vi fyller år samma dag :> Fast han är jäävligt påstridig med att han faktiskt är exaaakt 1 år äldre än mig. Han hann nog med mycket det året ;) 
Nu ska jag studsa vidare och invänta mina reskamrater! PÖÖÖÖSS