Idag har jag inte gjort många knop, hade provuppkörning kl 10 i morse, det gick helt okej. Snart smäller det :D

Jag har så mycket jag vill skriva om, tex som alla dumma människor som man ställer upp för gång på gång, men aldrig får nåt tillbaka av. Samma visa varje gång. Eller jag menar specifikt en person. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Ger allt. Verkligen allt. Men ack så meningslöst. Blir bara matt i kroppen av att anstränga mig. 

Varje gång så lovar jag mig själv att inte ge vika så lätt. Men va gör jag, jo jag ger vika. Som alla andra ggr. När ska detta misärliknade beteende ta slut?

När ska jag ta åt mig av det jag själv säger och andra säger? Jag är en skit bra psykolog för andra, men när det kommer till mig själv fattar jag inte ett smack. Liksom ser igenom fingrarna. Bara för att det är mig det handlar om så tror jag att jag är ett undantag. "Äh, sådär illa är det inte för mig" - Även fast jag ser vad som händer så väljer jag att titta åt ett annat håll. Vänder andra kinden till för att inte inse verkligheten. Äckelskalle.

Less på mig själv. Ena dagen så har jag en inställning på hur jag ska göra och andra dagen så är det som att jag är född i farstun.

Är jag schitzofrein eller? Jag pratar ju rätt mycket med mig själv.

Fast det är jag inte ensam om, man kan stå i samma rum som min mamma och hon har en hel konversation, med sig själv. Ganska roligt att lyssna på. 

Iallafall. Brukar kolla på tv4 fakta, (mamma kollar inte på annat, kan lika gärna säga upp boxen och ha bara den kanalen kvar) det handlar ofta om mördare eller brottsplatser, man blir ju expert av att titta på sånt, kanske är bra längre fram i livet. Om man kommer till en oväntad brottsplats.

"Gör rum för mig, jag vet hur man gör, jag kollar på tv4 fakta"

Vet inte va min mamma planerar att göra, planerar säkert det perfekta mordet eller nå. 

Inte mitt problem isf.

Hur blir man en mördare? Nånting måste ju gått snett i skallen. Hur kan man komma underfunn med att döda en annan människa, att vilja röja undan den från sitt liv.

Det kan ju vara olycksfall iofs.

Men dom som sitter i flera år och planerar, skickar brev och följer efter en människa måste ju ha nåt rejält fel. 

Och sen sitta och hånle i kameran på förhören. Det är fan läskigt. 

Visst! Jag kan stänga av känslor. Men hade jag mördat nån hade jag nog inte förmått mig att hånle.

Jag hade nog gapskrattat i min galenskap. 

Oxå dom som löser morden. Hur gör dom? Är dom lika sinnessjuka som mördaren? Ett jävla mysterium de där. 

Varför ska kärleken va så svår? När jag va mindre skrev jag ofta dikter om kärleken. Ganska muppiga ibland. Lite tafattiga.

Iaf, Jag visste kanske redan då att jag kanske aldrig kommer att hitta den rätta. Ofta sorgliga dikter om olycklig kärlek som inte va besvarad.

Alla andra då, man ser på facebook hur folk är kära och älskar nästan ihjäl sig, folk går hand i hand på stan eller delar en mjukglass så kärleksfullt. Men jag då. Jag får sitta där och äta min glass själv på en bänk i skuggan för annars bränner jag mig. 

Ska mitt kärleksliv alltid vara som en törnrosasaga, där inte prinsen kysser mig så jag vaknar. Så jag får ligga där i 300 år å ruttna bort.

Jag kysser fel grodor hela tiden. Alla är bara feta paddor och dom blir de ju inga prinsar av heller. 

Jag hoppas ni förstår att jag överdriver en smula. 

Jag har det bra, lite skavanker i livet ibland bara.

Kunde inte ha finare vänner eller familj.<3

Killar, ja dom duger bara till en sak, tills dom visar motsattsen själva. Att dom oxå är ute efter nånting seriöst.

Varför ska jag annars anstränga mig när det bara handlar om att utnyttja. Då får jag väl göra samma sak. 

Det är så dumt att ge bort nykeln till sitt hjärta till någon som så lätt slarvar bort den och sen försöker lirka upp låset med något annat verktyg. Det gör det bara svårare för nykeln att passa längre fram i livet. 

Kan ju bjuda på en dikt jag skrev när jag va 13 jordsnurr.

"Ett moln av rosor vill jag ge till dig. 

Medans du bara ignorerar mig. 

Om du bara ville lära känna mig,

skulle allt kännas helt okej"

forever alone? oh yeah

Har fått strikta order att skriva blogg :) haha

Nu har helgen gått, den gick i rusande fart. Har bara umgåtts med min fina vän och tagit de lugnt. Det blev en nykter helg för oss. Kände inte sug för att gå ut heller. Man mår bara dåligt dan efter :)

Varför är det alltid samma visa för mig? Jag bestämmer mig för att inte förnedra mig själv. Men jag gör de ändå!

Kan inte förstå varför jag ska jobba mot mig själv. Hur man än vrider och vänder har man ändå ändan bak.

Gammalt citat jag tagit.

Undra hur många som vaknat upp med bakfylleångest idag. Hur många va de som gjorde bort sig? Hur många blev för fulla? Alltid kul att tänka så. Dom man möter på gatan, kanske har en walk of shame eller bara inte har lagt sig än och är påväg hem. Kanske ska köpa en bakis pizza. Vem vet, jag har iaf ingen ångest idag.

Har ingen hets att bli full på helgerna längre, mycket roligare att kunna va sig själv ist. Det blir så ytligt när det är alkohol inblandat, man säger saker man inte kan stå för i nyktert tillstånd, liksom ser det som en ursäkt att kunna säga sanningen. Jag ska inte säga nåt egentligen, saker och ting har ju smygit ut när den rätta promillen tagit plats även på mig. Men för det mesta står jag för det jag säger. Faktiskt. Ska inte sitta här och klaga på alkohol och fest för visserligen har jag för de mesta jävligt kul när jag går ut. Träffar mycket nytt folk. Men känner oxå den här ytligheten hos vissa.

Man vet ju inte om alla kommer ihåg vad dom säger. Kommer upp några dagar efter,

-Hörrö, kommer du ihåg att du sa de här?

- Näe, asså, jag va så jävla full.

Det hade ju inte varit så kul om personen i sig hade sagt en kärleksförklaring och man själv är lite intresserad. Fått upp hoppet och är för blyg för att erkänna det. Varsågod alkoholen, do your work!

För varje gång man träffar personen så smyger det ut mer och mer.

Och folk klagar på droger, alkohol är inte bra nånstans. Folk blir förvrängda i skallen och kan flippa ur totlat.

Sen den här hemska ursäkten: Jag va full.

Kan det finnas nå värre? - Jaaa jag vet, jag har dragit den där valsen jag oxå, men det är ingen ursäkt. Det sa jag aldrig. Liksom att skylla på en rejäl fylla funkar inte i längden. Sluta drick så för jävla mycket ist då!

Besluten man tar med promille i kroppen är oftast dom sämsta. Känns bra för stunden, men skulle aldrig hänt i nyktert tillstånd.

Gud va sur jag låter då. 

Nu ska jag va glad glad glad. Men det går inte så bra när man har massa tvivel i kroppen. Försvinn ur mitt liv, tvivel helvete! Varför är människor skapta att känna så mycket?

Tänk va mycket lättare det vore om man inte analyserade och tänkte efter hela tiden.

Det finns ju en anledning varför det heter "efterklok". Varför inte leva upp till det då?

Att inte behöva vara rädd för att det alltid ska brista så fort man anförtror sig till någon.

Nu blev de depp igen, kanske för att det är måndag i morgon, hej då sov morgon 3 månader framåt.

Är jag en zombie resten av sommaren så vet ni varför. Jag är verkligen inte skapt för att kliva upp kvart över sex på mornarna. Förutom min passion till godsaker så kommer nog "sova länge på dagarna" tätt efter.

Blir trött bara jag tänker på ordet sova.

Nu ska jag socialisera mig med min fina vän!

<3  

Klarade min omkörning, u n d e r b a r t. Inte för att jag tror att man kan kugga, men vi körde in tiden med 20 minuter, så vi körde om som dårar tydligen haha! 

Kom underfunn med en sak igår, jag tyr mig till människor som mår dåligt eller har problem.

Jag vill liksom rädda hela världen. Jag tror att jag kan påverka människor omkring mig. 

Känna känslan att göra skillnad. Att kunna se igenom deras kaxiga attityd.. 

Att veta dom ömma punkterna och försöker hjälpa. 

Det är ju så, dom som har den tuffaste ytan är oftast svagast. Jag är nog en av dom. Fast har väl tuffat på mig nu på sistone. Tar allting med en klackspark och bryter inte ihop för att tex bananen va lite för mogen. 

Försöker växa upp i takt med alla andra.

Ibland undrar jag hur vissa är funtade. Liksom ingen logik i hur vissa beter sig. Kan bli så fruktansvärt förbannad när man försöker vara en mogen person som inte behöver använda nävarna eller otrevligt språk för att bli förstådd och så beter dom sig som skit tillbaka. Det är som att dom vill att man ska bli arg eller säga något elakt tillbaka. Försöker väcka den sovande björnen. Det är ingen bra idé. Den sover för tungt :)

Förut kanske jag va lite het på gröten, blev arg väldigt lätt och sökte bråk, de va typ de man levde för. Nu för tiden så är jag så himla lugn att jag blir förvånad av mig själv. Kan liksom stänga av helt. Är de nu jag blivit vuxen?

Nu till nåt helt annat. Idag när jag väntade på bussen så kom den 20 minuter försent, det gjorde inte mig nåt. Jag hann hjälpa en vilsen ryss på den tiden. Så snäll är jag. 

Sen när jag klev på bussen så bad han om ursäkt. Jag som är så snäll säger inget liksom. Man såg hur han skämdes, så jag skämta bort de som vanligt. Varför ska man klaga för?

Okej om jag hade en tid att passa. Men nu hade jag inte de. Det finns ju alltid en anledning varför man tex kommer försent. Det va ju inte för att jävlas med mig antar jag. Det vore lite långsökt. 

Då kom ju tankegången upp igen. 

Varför har folk sällan förståelse? 

Har inte förstått de där än. Alla är männsikor och kan göra fel. Även jag, tro de eller ej. 

Man kanske missar bussen, eller glömmer tiden, kanske tillochmed hamnar i en livshotande situation. Jag har väldigt hög tollerans gräns. Blir sällan sur för att nån kanske kommer försent. Det är så världslig grej.

Vissa kan ju stå å gaffla i en kvart för att bussen är sen eller att man fick vänta på hamburgaren liiiite längre än 1 minut.

Big deal? Näe jag tycker liksom inte de. 

Men när folk skiter i en när man bestämt nånting så kan jag bli lite halv tjurig. Det är inte mitt problem om dom inte vill va med mig. Det är dom som mister mig. Inte jag dom. Sen är de ute ur världen liksom. Jag har inte så mycket tid att jag kan slösa de på folk som inte bryr sig. 

Lägger den hellre på folk som bryr sig.

Jag kan klara mig utan dom, jag är född ensam och kommer förmodligen dö ensam. Alltså, va är oddsen att min partner dör exakt samtidigt som mig?

Vill inte bli för beroende av folk heller, visserligen är jag sjukt sällskapssjuk. Men de är en annan femma. Älskar att ha människor omkring mig, att få prata öronen av dom, ge dom skavsår på hörselgången. Har ju som sagt mycket att säga. För mycket ibland.

Idag när jag gick hem från bussen tänkte jag på kändisar. Tex, Rihanna har festat hårt i 2 dagar, som en annan gör på helgen. Att jag är bakis och ser ut som skit är helt okej. Men gör Rihanna de!? Ja DÅ blir de uppståndelse. "Herregud hur hon ser ut, hon ser förstörd ut" - Ja men tacka fan för de, hon har festat i 2 dagar, hur ser du själv ut då? Vaknar du med piggaste ansiktet och mår kanon kanske? Näe, skulle inte tro de. 

Det är tur att man inte är kändis. Fast de blir lätt så i den här staden. Ser man lite sliten ut på måndagen, då får man ofta frågan: "Kört hårt i helgen?" 

Näe, jag är trött och ful ändå, men tack för att du frågar.

Sen kanske de är nån som sett när man gått från krogen eller käkar en pizza dan efter och ser ut som skit. Då är det en annan sak. 

Nu ska jag mysa med mig själv en stund innan jag åker in till stan till Simone, vi ska ha myskväll.

En kväll vi snabbt kommer att glömma. Eller?

Latsidan latsidan latsidan, de är va jag har legat på, men egentligen så har jag inte varit lat, har fullt upp med praktiken. Rullar på kanon bra. Känner verkligen att jag gör skillnad.

Det känns så jäkla bra! Att det är människor som uppskattar de man gör. Det är en jävla utmaning, men så värt de! 

Tankarna har snurrat som en virrvelvind i hjärnan hela veckan. Dagarna har gått så fort oxå. 

Har inte haft en lugn stund med mig själv.

"Analysera nu ALLT Mikaela, snälla. Analysera din matsmältning oxå. Det är inte tillräckligt redan"

Finns de nån off-knapp? 

Funderade lite på det här. Varför värderar man inte sig själv? Man sitter där och tar emot skit och förvränger allting i skallen till nånting bra. VARFÖR?! Man sitter och klagar, sen när folk slänger sanningen i ansiktet försvarar man situationen. 

-"Näääe, asså, man de va ju såhär oxå, jag sa ju så... bla bla bla!" Usch.

Man ska ta hand om sig själv. Inte låta någon, då menar jag verkligen NÅGON trycka ner dig så sulorna på skorna nästan slipas ner. Du mår inte bra för någon annans skull. 

"Tänk på dig själv. Ingen annan kommer göra det åt dig" Bra ord!

Så många ggr jag själv suttit och försvarat killar eller kompisar. Men när nån annan säger nåt, så slänger man ur sig det mesta. Hur man ser tecken hos andra, men inte hos sig själv. Då sitter man där som en fågelholk och spelar dum. Letar efter positiva saker för att skydda sig från sanningen... jämt jämt jämt. 

Min vän sa en smart sak till mig. "Varför vill alla veta sanningen, det är ändå ingen som tål den." Ungefär nåt sånt skrev hon. Det är verkligen sant oxå. 

Man vill inte veta sanningen om de sårar en själv. Dom drömmar man har som kan slås sönder av så lite som den äkta sanningen. Det är fan illa.

Jag är så himla förvirrad av mig själv. Jag borde vara lycklig men ändå är de nånting som skaver inombords. Kan inte sätta fingret på de, skulle inte kunna sätta en jävla armbåge heller för den delen. 

Jag vill upp bland molnen och stanna där. Nu är jag inget emo, så jag menar inte att dö. Utan ni vet den där känslan när man bara ler hela dagarna, att man har självförtroendet och hela härligheten. Man mår bra, liksom svävar fram på gatan. 

Fick en jätte fin kommentar idag. Vart så himla glad av hennes ord. Det finns någon som förstår mig och kan säga till mig hur jag ska göra. Hade nästan gett upp hoppet på att bli förståd, någonsin. 

Nu ska jag leta efter livsglöden igen, den kanske ligger bakom soffan eller nåt. Eller så har den brunnit upp å ligger i en askhög nånstans. 

Nu har jag legat på latsidan ett tag, men har haft fullt upp hela helgen, haft riktigt roligt!

Men jag är nog mer förvirrad än innan. Har fått så mycket glädje i min lilla kropp.

Vet inte varför. Vill nog inte ta reda på de heller.

Nu då. Alltså. Hur ska man ta sanningen egentligen? Jag mår dåligt när jag inte vet nånting. Men oxå kan man inte ta sanningen i vissa lägen.

Så just nu är jag hellre lyckligt ovetande. Vill inte bli bränd på fingrarna igen.

För visst är det så, många som inte vet hur saker och ting kommer att bli, går hellre runt och hoppas ist för att bli sårad och kunna gå vidare. Intalar sig själva att det kommer att bli bra och stänger av verkligheten.

Jag har ännu inte kommit underfunn med vad som är bäst.

För när man är lycklig så mår man så mycket bättre i sig själv och har mer tro på sig själv oxå. Det behöver jag ha just nu känner jag.

Min körlärare sa till mig; Du måste tro på dig själv, lita på att du väljer rätt.

När nån säger så till mig kan jag nästan bli gråtfärdig.

Är de för att jag kanske inte tror på mig själv i alla lägen? Är så osäker på vad som är rätt och fel.

Vill liksom bara att allting ska vara lätt och inte jobba emot mig.

Jag kämpar emot hela tiden mot mitt hjärta. Liksom måste kämpa för att inte lyssna på de. Det slår så hårt ibland att det känns som att det försöker vinna över hjärnan. Det liksom dunkar så de gör ont-

"Ja jag känner dig men du väljer bara fel dumma hjärta!"

Vill inte känna! Vill bara vara, inga beskymmer.

Tänkte på den låten. Hakuna Matata

Finns inga beskymmer, man är lycklig var dag.

Va bra de skulle va!

Vill leva i en disney film, på riktigt alltså. -"Så levde dom lyckligt i alla sina dagar"

Hur underbart vore inte de då?

Jag vill bara släppa allting och sluta fundera hela jävla tiden på hur jag ska bete mig.

Bara vara. Våga vara jag.

Jag är glad, fast de inte låter så.

I morse vaknade jag halv åtta av mammas väckarklocka, i en kvart låg jag under kudden. Trodde seriöst att jag skulle slå ihjäl nån. Somnade inte allt för tidigt i natt heller. Runt fyra skulle jag tro.

Mamma stod i duschen och precis när jag klev upp för att stänga ut skiten, kom hon ut ur duschen.

Jag va inte allt för lycklig så mamma vart väl lite rädd för mig, så hon stängde in sig i köket. Tror knappt att hon vågade andas där inne. Ville väl inte reta upp mig mer. Haha, stackars mammsen.

Men jag klev upp rätt fort och vi åt frukost tillsammans, var väl mer sovande än vaken under första halvtimmen. 

Satt å prata om min pappa, hela historien hur dom träffades och varför de blev som de blev. Det är så mysigt att höra deras romantiska berättelser :) Man kanske va ett kärleksbarn trotts allt.

Det gick vägen igår iaf! KLARADE KÖRKORTSTEORIN! :D 

Jag va klar först, jag hade brytit ihop om jag gått därifrån först och kuggat. Mitt leende va så brett att de nuddade hårfästet. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som jag blev igår, att jag klarade testet på första försöket! Jag kände mig som en kung alltså! (grym alltså)

Pratade med mamma om vilket som är värst, att vara blind eller döv. Visserligen har jag jävligt kass syn. Men med linser så går de galant. Tänk om jag skulle va döv. Att inte höra nåt annat än mina egna tankar, jag skulle bli schizofren. Usch, men är man döv, hör man sina egna tankar då? Snacka om djupgående. Måste sluta tänka så förbannat mycke!

Nu har jag bestämt mig. Nej, de har jag inte alls men, jag ska försöka att inte lägga tid på någon som inte värderar tiden med mig, även om de gör ont att personen inte vill va med mig så är de nåt jag får ta.

Varför kan inte livet vara lätt, glida på en räkmacka eller två?

Ibland känns de som att allting händer mig. Som att gud, (om han nu finns) liksom har valt ut mig till sitt offer. 

Men, det finns nånting bra med det oxå. Man blir härdad på nåt sätt, alltid beredd på det värsta.

Jag har vänner och familj som bryr sig om mig, det är det som betyder mest. Jag har fått uppleva kärlek och snart får,( ja, får och får heter de väl inte) TAR jag mitt efterlängtade körkort. 

Som att kanske satan lämnat tillbaka min själ. Efter 20år. 

Jag undrar alltid hur man får kärleken att hålla, hur vet man att det är just den personen man vill vara med. Va så länge sen jag kände så. Vågade igen.

Har ni oxå så att ni träffar nån men vågar inte älska fullt ut? Då blir de inte lika svårt att glömma personen sen OM de skulle skita sig.

Jag har så mycket kärlek som pumpar runt i hjärtat. Men ingen att ge det till. 

Jag vill ha den här känslan när man tittar på någon och vågar älska, att man känner kärlek i hela kroppen, i varje ådra och hur de snurrar runt runt. Uppe bland molnen.

Att våga ge hela sitt hjärtat utan att få tillbaka det i tusen bitar. 

Jag vet själv att jag kan ha krossat några hjärtan. Men jag har försökt. Det har jag. Var liksom aldrig min mening. 

Har aldrig påstått att jag är en ängel, är ju trotts allt en ginger. Men jag försöker och anstränger mig för att inte såra människor omkring mig. Vissa gånger har de väl gått sådär. Man lär sig av sina misstag. Och ibland gör man om dom men då är de nåt man får stå för. Alla är värda en andra chans.

Nu ska jag läsa min mammas kärleksbrev från pappa.

   Jag bjuder på mig själv

Idag är det en stor dag för mig. Kan inte skriva direkt va som ska hända. Men jag skriver senare om de gick vägen eller inte :)

Igår hade jag en kanon dag. Jag hade så jäkla roligt, jag är så tacksam för min fina vän Simone

Allting kändes liksom enkelt. Inga problem. Bara skratt. Det är såna här dagar som hoppet börjar brinna igen. Att faktiskt allt kan bli bra till slut.

Min kära vän sa till mig igår, vi pratade om att jag har möjlighet att plugga så mycket till körkortet:

"- Ja men du går inte i skolan, du har inte haft nåt jobb, ingen partner eller egen lägenhet. klart du sitter här och pluggar"

Smadock! Rakt i magen. Det värsta är att de är sant.

Haha. Tog de med en nypa salt. Jag är ju sån person.

Gillar ärliga vänner :D

Men tänkte på de här med parnter. Jag har ofta mycket killar omkring mig, men inga pojkväns objekt.

Jag tror inte att jag är redo för de än, men ändå så springer jag runt och blir kär, I HELT fel person.

Varför måste mitt hjärta arbeta emot mig?

Det känns som en dagkamp mellan hjärtat och hjärnan, där hjärtat vinner. Så ska de inte va, inte just nu!

Jag har för mycket annat att tänka på.

Jag vet inte hur jag ska tyda mina känslor längre. Ena dagen så vet jag precis va jag vill och andra dagen är de som att jag aldrig sett människan. Snacka om förvirrande.

Blir liksom pirrig så fort jag tänker på att ta steget längre, är de då man ska våga? Våga hoppas på de bättre?

Om de skiter sig då? Då blir jag lika ensam igen. Är de värt de ?

Vill bara skriva till den här personen hela dagarna och nätterna. Men jag vet att om de skulle bli vi, (i min vildaste fantasi slår mina drömmar in) skulle jag skita i allt. Så gör jag. Idiotiskt.

Så blev de med min förra kille. Kunde strunta i saker som måste göras. Bara för att han skulle stanna hemma. Idag ångrar jag mig. Eftersom de visade sig att han absolut inte va den rätta för mig. Han va lika trasig som jag.

Jag vill att "han" ska komma och hela min trasiga själ. Men juste jag är ju ginger. Jag har ingen sån.

Den tog satan vid födseln.

Ha en trevlig dag! För de tänker jag ha! :)

Forever alone på "Pizzeria Amandas" 

Idag har de snurrat många tankar i min skalle. Vet liksom inte vart jag ska börja.

Kan ju börja med att jag fått praktik på en skola. Där jag ska va extra stöd åt en elev.

Det ska bli riktigt kul, träffade rektorn idag, hon va så tacksam att jag valt just hennes skola.

Då kan jag känna så här, ja men vadå? Att jag valt eran, JAG är tacksam att jag fick komma dit.

Har aldrig tänkt tanken att hon skulle vara tacksam för att JAG ska vara där.

Kan ju säga att jag gick därifrån med ett leende på läpparna, att få känna att jag är behövd nånstans. Det är en sån härlig känsla.

Jag ska ju va lite extra hjälp för ett barn som sagt, jag vill ju hjälpa andra som oxå kanske har det svårt i skolan. Den hjälp som jag hade behövt själv. Jag va lite stökig som barn, fick flytta runt i skolbänkarna för att jag störde andra barn. Det va klagomål på utvecklingssamtalen "Mikaela är duktig i skolan, men hon pratar för mycket"

Jaha. Tack för de. Ni kanske skulle hjälpt mig ist, lilltjejen som inte kunde koncentrera sig för att hon hade en miljon saker i skallen att tänka på.

Men, Ist för att jag ska gå omkring och vara bitter för att ingen hjälpte mig så kan jag själv göra skillnad.

Igår slog mitt hjärta ett dubbelslag. Vet inte va de va men jag blev lycklig i mitt lilla frusna flickhjärta. Allt för sällan de händer nu för tiden. Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa spärren. Vill inte va sårbar för nån.

Nej för fan, fram med betongmuren och sköldar. Ingen får komma in i min borg.

Fast de finns ju vissa som tagit sig igenom vallgraven, tagit bakvägen. Då menar jag inge snusk alltså.

Tänkte att jag skulle berätta lite om mig själv. Jag vet ju inte vilka som läser så är väl lika bra.

Namnet är Mikaela Hellström.

Jag fyller 21 år i maj, ganska snart alltså.

I själva verket har jag nog knappt passerat tonåren. Känner mig som 15 ibland, lite dum och blåögd.

Har varit med om en hel del som kanske har varit stor del till att jag är den jag är idag.

Kaxig men jävlar du va stort hjärta jag har ibland.

När jag va mindre så va jag stor i orden men jävligt liten på jorden. Va ofta den här lilla tjejen som skulle försvara andra som inte vågade själva. Jag ville vara nånslags andra hand för alla som behövde de. Rädda världen.

Va lite mått rastlös i mig själv, alldeless för rastlös.

Kunde sällan sitta still eller vara tyst.

Jag fick rollen som pajas.

Ville alltid glädja alla.

Jag hjälpte nog mig själv mycket på vägen genom att allt för sällan vara seriös.

Att skämta bort de dåliga. Det va min speciaitet!

Det kanske inte va så smart i alla lägen, blev lätt så att jag slöt mig.

När puberteten kom så va jag ett praktexemplar hur man inte ville se ut.

Kort, RÖDHÅRIG, inga tuttar och glasögon. Sådär ja. Tönt exemplet nummer 1.

Men jag klarade mig rätt bra ändå. Hade ju som sagt lite kaxighet i bagaget. Slängde inte allt för sällan ur mig elaka kommentarer.

De här med kärleken då. Va inte speciellt populär bland killarna. Va ju i princip en kille.

Min första pojkvän. Ja va ska man säga. Jag va med honom för att han ville va med mig.

Vi blev kallade "fyrtornet och släpvagnen". Han va mega lång och stor, jag va liten och tanig. Perfect match va?

Hade alldeles för lätt att bli kär när jag va liten. Liksom kunde sitta på stan och bli kär, fast då va jag rätt liten.

Men de va nog att jag ville så gärna va omtyckt på alla plan, inte va de här kompisobjektet.

Jag kunde kära ner mig i killar som jag knappt kände.

Va väl där mobbningen tog fart.

Det fanns en kille på min skola. Han va 2 år äldre än mig. Jag va stört kär!

En dag ringde jag hem till honom, asså, jag skäms bara jag tänker på de.

Jag berättade kort och gott som de va. Det jag inte visste då va att mitt liv skulle bli ett helvete.

Alla hans kompisar började mobba mig, sa att jag va för ful för honom att jag inte hade en chans. Så va de i kanske 2 år.

Att jag ens stod ut..

Det bästa är nog. På avslutningen i nian, träffar jag en av killarna som mobbat mig.
Han minns såklart inte mig. Så går jag fram till honom och börjar skälla ut honom.

Det enda han säger är: "Jävlar va snygg du blivit då"

Jahaaaa! Okej, men då är de lugnt. Nu är jag snygg. Då är allt glömt och förlåtet. Vilka idioter de finns.

Men ska jag vara ärlig kändes de jävligt bra! Alter egot växte väl nån meter eller så.

Vi kommer ifrån ämnet.

Sen var de ju så att dom som blev kära i mig, tyckte jag inte alls om. Va är grejen med de egentligen? Alla har alltid fel beundrare. Jag är kär i en kille som inte är kär i mig. Sen i sin tur fanns de en kille som va kär i mig som jag helst ville bli av med.

Som sagt aldrig nöjd.

I gymnasiet blev jag den tysta tjejen. Hade chans att börja om. Kanske få en ny roll och inte som en pajjas. De gick väl sådär med de. Tog väl en vecka eller nåt så va jag den där spralliga tjejen som fick springa två varv runt skolan innan jag fick komma in igen.

När jag flyttade upp hit, till Hudik så kände jag kanske 5 personer. Efter 2 år här uppe så känns de som att jag känner alla.

Min kompis har några kompisar som alltid frågar, "Asså... Vem är hon?!"

Ja ni, de vet jag knappt själv.

Å så kommer de nog vara ett bra tag till.

Nej, jag får nackspärr när jag skriver.

hörs