Missade att skriva om en person.

Jag träffade honom för inte så länge sen. Så har vi fortsatt att träffas, you know the deal.

Vi träffades några ggr, det fanns inga känslor eller så, men hans sätt att bete sig gjorde så ont, ni vet, inga pussar eller mys, bara en grej. Helst ingen ögonkontakt.

När jag går in på toaletten efteråt, så känner jag mig helt trasig. Han har liksom inte gjort nåt speciellt, jag ville ändå inte ha honom. Men på ett sätt så fick han mig att känna mig så smutsig och utnyttjad. Så illa tillmods.

Det va oxå en sån grej. Han va så snygg att man nästan trilla av stolen. Därför gjorde jag det, liksom va med honom för att få bekräftelse av en snygg kille.

Vilken idioti. Varför inte bara träffa nån som vill vara med mig ist för att låta mig utnyttjas av en dum pöjk.

Men istället går man till killen med noll kvinnosyn och som tror att han äger världen. Urk. 

Det va allt.

I natt drömde jag nånting skit skumt, om den där killen som sållade bort mig. Att jag fick träffa honom igen. Jag hade en klump i halsen när jag vaknade. Varför saknar jag honom för?

Han är bara elak ändå.

Hans mjuka kropp under täcket. Att få hålla om honom igen. Hade jag fått honom hade jag tröttnat ändå.

Så är de alltid. Den man inte kan få, vill man ha innerligt! Why?

Sen om man skulle få dom, så tröttnar man, ska jag behöva jaga hela livet eller för att vara nöjd?

Jag har en sjuk grej för mig, jag har nån slags bekräftelsesjukdom tror jag.

Om jag ser en snygg kille till exempel på krogen, då måste jag få honom på ett eller annat sätt, annars har jag förlorat. Vad jag har förlorat vet jag inte. Har ni oxå varit med om de, man testar sig själv vem man kan få, får man i mitt fall den snyggaste killen som man gått å flirtat lite med så känner man sig som en kung. (ett ord vi använder i hudik ist för "grym")

Det kanske beror på självförtroendet oxå.

Typ som en tjejkompis till mig satt på krogen och hade spanat in en kille, så sa hon till mig:
"Hörrö, den killen som står där vid baren, han är fett snygg"

Så får man svara lite avspänt, typ som att det är skitsamma; Aha, han. Han har jag legat med.
Innerst inne jublar man för att man fått någon som nån annan vill ha.

Och kompisen tittar med glimten i ögat och önskar det va henne han legat med..

Men i den här stan spelar de ingen roll om kompisen har legat med den personen man vill ha.

Jag har en regel.

-Jag ligger inte med en kompis ex. Så är de bara, spelar ingen roll om dom va tillsammans en vecka eller 4 år. No fucking way.

Jag blir äcklad.

Okej om man inte vetat om de. Då kan man inte göra så mycket åt det.

Igår satt jag och funderade, när man frågar: Vad tänker du på?
Varför är de så många som svarar: "Ingenting"?
Nånting måste man tänka på, jag tänker jämt, kanske därför jag alltid är så trött i skallen..

Jag kan försvinna i tankarna hur lätt som helst.

Tänk alla dom som tycks ha ett problemfritt liv. Va tänker dom på då?

Jag vill bara krypa in i hjärnan på alla människor. Det är så kul och veta vad andra tänker på.

Som att få läsa någons dagbok. Kan de finnas något bättre?

Dom allra innersta tankarna. Typ som att kolla i en annans väska, det känns lite för personligt, tänk hur grymt de skulle va att få läsa andras tankar.

Ibland vaknar jag och har ingen livsglöd alls, som att vakten till elden har gått hem och hällt vatten över elden. Idag va en sån dag. Allting kändes bajs. Riktig kobajs dag.

Kan bero på vädret.

Det va en sån dag när dom elaka tankarna kom fram, jag kände mig riktigt ond. Alla måste ha känt det nångång.

Kände bara för att va elak mot nån.

Men så åt jag en bulle och blev snäll igen.

Nu ska jag umgås med mina kära vänner, kanske ta en bulle till så snällheten håller i sig.

Jag vet inte om jag är kär i en kille. Vi trivs jättebra ihop, vi tycker om samma grejer och har nästan samma tankar. Men de jag inte vet är om jag är kär i honom.

Jag har varit kär på riktigt EN gång, då menar jag verkligen kär oxå. Jag älskade honom så att de gjorde ont.

Helt sjuk känsla. Jag kunde titta på honom och börja gråta bara för att jag inte visste hur jag skulle hantera mina känslor, de fanns så mycket kärlek.

Men de är historia nu, det jag vet är att jag kommer aldrig, då menar jag verkligen aldrig kommer att glömma honom. Han är min första men definitivt inte min sista kärlek. Hoppas jag. Det är dit jag vill komma nu;

Man jämför ju alla med honom, och därför är de svårt att veta hur annan kärlek är.

Det kanske kommer en dag när jag känner en ännu mer kärlek för någon annan än vad jag gjorde för honom.

Jag vet inte om jag ska våga berätta mina känslor heller, är de värt vänskapen? När jag tänker på om den är besvarad eller inte så kan jag bli alldeles pirrig, kan drömma mig bort hur det skulle vara om jag var hans. 

Men så är det ju det här med svartsjuka. 

Eftersom jag inte har nån kille nu, så är jag inte svartsjuk. Skulle vi bli ihop skulle det komma med tiden, för då är han min. Ingen annans. 

Jag har oxå kommit på att jag är fruktansvärt dominant. 

Tillexempel: Jag har ju många killkompisar som är som mina små nallebjörnar. Om dom skaffar tjej eller så, så blir jag nästan sur när dom påstår att det är dom som vet allt om honom, sen blir dom så klart svartsjuk på mig.

Jag är en tjej, jag ser ganska bra ut(?) och är ganska kramig som person. Det är klart dom ser mig som ett hot, men sorry girls, jag passar bättre med killar än tjejer. Det dåliga med det är att alla tror att man ligger med sina killkompisar.

Man förstör vänskapen då. Det är inget jag skulle riskera. Sex kan förstöra så mycket. Om man tänker efter.

Det är oftast någon som blir sårad. I mitt fall; Jag.

Tror faktiskt att jag är född som en kille. Däremot har jag ingen snopp, om ni undra. 

Jag är så fruktasvärt frigjord, kanske därför jag trivs bättre med killar. Man säger vad man tycker, så är de bara.

Nu ska jag inte säga att jag hatar tjejer, jag har inte så många bra tjejkompisar, men det är dom bästa kan jag lova. 

Killar och tjejer är från två olika planeter. Kommer aldrig att förstå varandra. Killar går inte omkring och är småsura som tjejer gör, det är det värsta jag vet.

Att dom inte öppnar käften och säger som det är ist för att gå runt och småtjura. Finns inge värre.

Så frågar man dom om det är nåt

"Näe inget. Jag är inte sur" och klistrar på ett fakesmile och springer sen iväg och berättar för en annan kompis om hur dum man är för att man inte fattar varför dom är sura. 

Blir irriterad när jag tänker på det!

Nu till nåt helt annat.

Igår satt jag och funderade, jag är sällan rädd när jag är ute och går, vissa är rädda för mördare, våldtäcksmän eller rånare. Jag är inte rädd för nån. Jag tycker mer synd om dom som möter mig, mina tankar skrämmer mig själv ibland, att jag tror att jag är kapabell till nästan allt. 

Det enda jag är rädd för, det är nog spöken och zombies, sånt som inte finns, iaf inte zombies. 

Pratade med en kompis igår, vad jag skulle vilja göra med en specifik person (nämner inga namn.) Han stod bara å titta på mig, sen sa han: 
"Det värsta är nog att du är kapabell till de å!" 

Så är de nog oxå, men har inte ni haft tankar nångång då, som till och med har skrämt er? Att man kan komma på så sjuka grejer. Iaf jag. 

Jag vill spela in en skräckfilm, där jag är mördaren. Jag har redan kommit på vad den ska handla om, haha.

Kanske är dags att spärra in mig snart, med tvångströja och munkavel.

Min mamma tänker söka till "bonde söker fru"
Jag vet inte om hon är seriös. Det är kanske så man ska göra nu för tiden, bli kär på TV.

Kan de finnas nåt patetiskare? Fy..

Nu får det räcka.

Ha en fortsatt trevlig kväll

Har ni tänkt på hur de är på filmer?

När dom visar att dom har roligt och är lyckliga, så skrattar dom i slowmotion.

Tänk om man gjorde de i verkliga livet, va ful man skulle va.

Men de är så man skulle vilja göra när man går förbi en människa man inte längre är med pga bråk eller ett ex.

Att visa hur lycklig man är utan dom.

Tänkte på de igår när jag såg den däringa killen.

Jag önskade att han sett mig och förstått att jag klara mig bra utan både han och lillstretet han har mellanbenen.

Usch. Dumma människa.!

Man föds utan dom och då är de klart man klarar sig utan dom då oxå.

Sen finns de så många skitkorvar som man klarar sig utan men ändå inte vill va utan.

Jag får ångest när jag tänker på att vissa väljer bort att vara med mig.

- ja men vadå? Så hemsk kan jag inte va att umgås med?

Eller.

Jag kanske är ett freak egentligen, men eftersom de inte är nån som sagt de i mitt face så tänker jag inte ändra på mig.

Visserligen får jag höra ofta att jag har en skada.

Ska jag ta de som en komplimang då eller?

För stunden gör jag de.

Igår gick inte jag på krogen, jag åkte bil med några vänner och drack lite, riktigt kul :)

I kön på krogen såg jag två killar som jag inte längre pratar med. jag ville nästan gå på krogen bara för att visa mig så att dom ser att jag inte behöver dom. Ni behöver inte tro att jag sitter hemma en lördagkväll och tröstäter, nej sånt sysslar jag inte med längre. Tro mig.

Å såklart sög de i magen när jag såg den ena av dom. Varför känner jag mig så dum för? De är nå sjuk lek han spelar, där han har tärningen och kontrollen. Hur tar man över spelet då? Fast han har ju redan spelat ut mig så fint, utputtad i första ronden. Fia med knuff. Där man blev utputtad efter knullet.

Känner mig nästan hedrad. Som att jag va speciell.

Som sen sitter där på sängkanten, utnyttjad och klar. Hörs hej.

Inga sms eller samtal. Nu är vi inte ens vänner på facebook. De tyckte inte han att jag va värd.

Fast egentligen gjorde han de bättre, är mycket lättare att komma över nån när man inte ser dom i varje hörn. Att inte ha möjlighet att kunna smsa, chatta på facebook eller kunna ringa. De gör ondast i början, men de går över tro mig.

Men de känns som att man börjar om igen från början när man möter honom på stan och han hejar som att ingenting har hänt, inga bråk eller missförstånd har skett. Att han tror att han kan bete sig hur som helst. Aldrig i livet.

Jag hoppas med all min kraft, att en dag, en dag blir han lika sårad som jag blev. Han är väl så jävla hjärtlös som alla andra i den här stan. Jag har fått höra att jag är en av dom. Trevligt.

Att folk kan va så elaka å säga så, när de är jag som har legat i månader och önskat att nån kunde förstå mig. Att fatta att jag oxå har känslor. Precis som vemsomhelst.

Idioter.

Kollar på en shrek filmen, den sista tror jag, fattar inte varför de är barnfilmer, barnen fattar ändå inte va budskapet är. NU först fattar jag vissa barnfilmer och kan gråta för att dom är så bra.

Äh, nu ska jag hem:)

Hoppas ni får en mysigsöndag och inte är allt för bakis.

Nu kommer de bli ett plottrigt inlägg, men de går verkligen inte att redigera texten.

Ber om ursäkt för de.

Har kommit hem nu iaf.

De som verkade bli en förnedring gick ganska bra trotts allt. "kompisen" kom å la sig igen efter en liten stund.

Låg å prata. Även fast vi inte är så bekanta så hade vi massa å prata om, trevligt faktiskt.

Igår på krogen då, de är så jävla mycket tjafs och bråk. Såg säkert 10 riktiga bråk.

Jag undrar alltid va dom bråkar om, tjejer bråkar inte lika mycket, de är mest killar.

Tjejer kollar bara på varandra väldigt bitchigt ist. Mognare style.. Eller?

Å alla dessa raggare, dom är överallt, klänger och ger komplimanger. Visserligen är de kul, men man vet ju va dom är ute efter.

Dom planerar väl inte en romantisk natt med rosenblad direkt. Bio dan efter kanske? Näe juste..

Så blir dom så jävla tjuriga när man nekar dom. Så spatserar dom lite vingligt till nästa tjej.

Dom tror att en komplimang får en i säng. Man har krav faktiskt.

Iaf jag, även fast man kan undra ibland vilka krav jag haft.

Vissa är ju lite speciellare än andra.

Igår hade jag en fläta ihåret på sidan, å de va en kille som aldrig gav sig.

Tjatade om min fläta varje gång han såg mig och så har han en bunt kompisar som står bakom å flinar lite läckert.

Vi prata faktiskt om de idag. De är inte ofta "han" raggar. De är inte därför han går ut. Då kan man undra, hur många är de som går ut för att enbart få en tjej/kille i säng?

Jag som aldrig har en aning skulle gissa på att kanske 60 % går ut enbart för att ragga. Men hur kul är de då?

Jag kan erkänna att jag ibland spanar lite extra för ett ragg. Men de är oxå för att se hur långt charmen är med en påvägen.

Jaha? Va jag ensam om de oxå?? Förstog väl de..

Ne nu ska jag inte skriva mer.

Då orkar ni väl inte läsa.

Trevlig påsk!

Nu ni, nu får ni live från en utekväll.

Jag missade bussen och fick inte tag på en käft. Seriöst vart är alla när man behöver dom som mest?

Så jag fick följa med en "kompis".

Som just nu äter frukost.

De finns ett litet fönster i dens rum. De är på nedrebotten. De kommer inte bli långt att hoppa.

Jag är fruktansvärt kissnödig. Dessutom är jag ganska bakis. Vill hellre lägga mig under en sten, långt ut i skogen och stanna där. Så trött är jag.

De värsta är nog att de är folk hemma hos den här kompisen.

Tack gud, kan du inte komma på en ännu värre förnedring, snälla?

Har bestämt mig för att äta på donken. Ska skriva mer från datan sen.

Live direkt från Hudiksvall, jag heter Mikaela Hellström

Har precis ätit lunch med min gamla handledare på af, riktigt trevligt! :)
 
Vi kom in på ämnet "generationer", våran generation är så elaka mot varandra. 
Ska bråka och hugga varandra i ryggen. De känns liksom som att man borde vuxit ifrån de där snart. Jag är inte sån, men klart man kan bråka om de behövs, man måste få sätta folk på plats nån jävla gång! 
 
Jag blir liksom matt av alla som håller på. Förstår inte va folk får ut av de heller. 
Sitter där i sin ensamhet och smider planer.
 
Pratade oxå om killar, varför ska man ha en kille för? Alla har bara massa problem, är de inte galna ex så är de otrohet eller kontrollbehovs mongon. Eller är de bara jag som råkat ut för de? 
 
Känner liksom att kärlek kommer med tiden, men har inte känt nåt på länge nu. Kommer jag få sitta hela livet och vänta på rätta känslan? Kanske jag blir en sån här galen kattkvinna som samlar på sopor och kastar grus efter glada barn.
Skulle inte förvåna mig. 
 
När man va liten så va allt så enkelt, (visserligen är jag fortfarande liten.)
Man frågade chans, de fanns ingen otrohet, inga brusta löften, man bara va med den personen som man tyckte va söt eller snygg(?) Tog de slut så va de inte hela världen, man hittade strax en ny, men vänta lite, så är de nu oxå. De finns ingen tid att läka sitt lilla hjärta. 
 
Ska väl inte sitta å säga att alla gör de.. Men majoriteten gör ju så, går inte många dagar innan man har en ny. 
Är man så jävla rädd att bli ensam? 
De är kanske då man lär känna sitt rätta jag, när man får sitta i sina egna tankar och inte ha massa tok omkring sig. 
 
Va deppig jag låter, men de är nog bara den bittra verkligheten som smygit sig in i skallen på mig. Illa.