Men jobbar med mig själv
Försöker ändra mitt liv
Jag måste bort härifrån
Det är inte sunt
Samma gamla snack
Samtalsämnen går runt

Folk har slutat bry sig, så länge dom får sin grej.

Precis så är det! 

Så jävla less, har varit så skönt att få komma ifrån bajsHudik ett tag, saknar min lille misse bara.. Annars har vi det bra. 

I torsdags kom jag ganska sent, lille prutten hämtade mig i traktorn :D haha! 
Somnade mitt i maten eller aah, vi käka iofs middag kl10, min stackars pojk sliter å jobbar!

I fredags städa jag lort grisarnas husvagn, sen satt vi uppe på berget, eller jag satt och Igah jobba, efter det tog vi traktorn på äventyr (eftersom han som vi skulle låna bil av hade fått med sig nykeln så fick det bli så)

På kvällen käka vi middag, sen enbart möös vi, det är så skönt nu när jag vet precis vart jag har min lille plutt.
Vi låg å prata flera timmar om oss, hur mysigt som helst!

På lördagen låg vi mest å slappa, och igår va helgen över, men jag blir kvar här tills i morgon, min prutt ville inte att jag skulle åka hem, skulle egentligen hem idag, men det får bli i morgon :) 

Å sen! Ja sen är jag så less på allt gulligull på facebook/instagram å allt därtill

Om man är lycklig, varför måste man lägga upp tusentals bilder på det då för? Vem är det dom försöker övertyga? Allmänheten eller sig själva? Sen är det ännu patetiskare när man vet att det inte alls är så fint å romantiskt som det verkar..

Är man lycklig så ska man inte behöva terrorisera restan av världen med puttinutt bilder.
Jag lägger sällan upp bilder, nån enstaka, men inte i mängder.. 

Enligt mig själv så kan man vara lyckligt kära fast man inte berättar det med bilder.

Men det är ett fritt samhälle, men man lurar ingen med bilder. 

Och sen vet jag att man bara ska strunta i folk egentligen, men när jag skrivit en egen dikt som ingen kan ha skrivit förr och när det dyker upp bilder med min dikts namn.. Va fan är det om? 
SÅNT stör mig, sen får man kalla mig vad man vill eller snacka skit, men där går gränsen. Ska jag behöva skaffa copy right på mitt liv eller? 

Näe, nu kom min fis "hem" till husvagnen så nu ska jag återgå till mitt liv :)             

http://www.youtube.com/watch?v=hK5yNlabNiI

Du står på toppen

men du vill längre upp

väskan fylld med diamanter men du vill ha guld

du är aldrig nöjd

Du har den vackraste flickan men du strular ändå runt

all tid i världen men du slösar inte en sekund

du e aldrig nöjd

Du tror att man kan fly till ett paradis där solen alltid skiner och det e bara fint

men verkligheten finns alltid med i allt du minns

den platsen som du alltid kommer återvända till

Du tror att det är grönare på andra sidan

du vägrar att inse att allt du egentligen har e

jagar alltid något större vi är alla likadan

vi glömmer ofta bort att värdesätta va vi har

vi är aldrig nöjd

Vi fokuserar mer på andra än vad vi gör på oss själv

jämför hela tiden vem är bättre vem är sämst

vi e aldrig nöjd

jag lovar dig 

Livet är enklare om man tar en minut stannar upp och tänker efter

varför gör vi allting så svårt?

vi måste aceptera den vi är vi måste sluta känna pressen

varför gör vi allting så svårt?

Du tror att man kan fly till ett paradis där solen alltid skiner och det e bara fint

men verkligheten finns alltid med i allt du minns

den platsen som du alltid kommer återvända till

du tror att det är grönare på andra sidan

du vägrar att inse att allt du egentligen har e..

Vilken KUNG han är! Joakim Gissberg! 

Hur är läget då? Jo tack! Helt okej, många bollar i luften nu! :)

Har stora framtidsplaner nu! Jag och S har smidigt planer i 2 veckor nu, och igår träffade jag Karin, hon är riktigt taggad på att hjälpa oss! Och på tisdag drar skrivarkursen igång! 
Som sagt många bollar i luften! 

- Allting känns lättare nu, jag har mitt hjärta, min lägenhet, fina vänner och familj.
Kände att livet började rasera, hur jag valde fel vägar, men jag har hittat ut ur skogen, yrvaken men ändå taggad till tusen. Den här gången ska det bli till verkligehet!
Jag har varit så vilsen tills nu. Jag har öppnat min borg, släppt in kärlek och vågat känna. 
Hur många ggr har man inte sagt så då? Jo men nu är det så att jag verkligen gjort det! 

Livet ler fanimig mot mig, jag hade aldrig klarat det utan min underbara Angelica! 
Jag har känt mig liten i stora skor, motgångar, har gått i motvind, men nu känns det som att vinden har lyft upp mig till stjärnorna. Jag är glad, jag är lycklig och känner mig älskad! Ovärderlig känsla.

Jag kan bli så less, eller ja, mer besviken på när människor klagar på allt möjligt, jag säger inte att det är förbjudet, men jag kan tycka att många har blivit så skonade, har fått nästan allt på silverfat, sen hur man har satt sig i situationer själv och beklagar sig.

Jag har sällan klagat, men jag kan däremot klaga på att livet varit orättvist, men jag har kämpat hela livet, och idag är jag den jag är! Jag är så stolt, men ändå inte, jobbar fortfarande på mig själv. Vet inte hur jag ska värdera mig själv riktigt.. Hur mycket får man tycka om sig själv och hur vet man att man älskar sig själv?

Hur mycket får man tycka synd om sig själv? Vissa ser bara det dåliga, aldrig det som verkligen funkat eller varit bra. Jag har skrattat bort min misär. Vad ska man göra då? Gråta? Nej tack, är så less på tårar som aldrig vill sluta rinna. Ett skratt ger så mycket mer.

Min fina vän Angelica sa det till mig i måndags:
"Jag tror att det är våran sjuka humor som har fått oss att överleva"

Och det är verkligen sant, jag har nästan alltid gjort narr av mig själv, bjudit på mig själv för att ingen annan gjort det. Bjudit på ett skratt istället för klagomål. 

Jag kan erkänna att jag sabbat så sjukt mycket för mig själv utan att inse det. Men idag har jag insett alla misstag jag gjort och dragit lärdom av det. Jag ältar inte i det jag misst, livet går vidare och blir ibland till det bättre.

Som förra sommaren satt jag i en soffa hela tiden. Min hjärna åt upp mig inifrån. Rensade ur allting, accepterade och gick vidare, jag kunde inte tacka mig själv mer för den tjänsten! Det kändes som att jag tog av mig en ryggsäck fylld med sten. Äntligen befriad! 

Min kurator ville gå igenom min barndom, men jag kan känna att det är som att riva upp gamla sår, eller gräva upp något som redan är begravet. Som att jag skulle gräva upp min gamla hamster som jag begravde för 7 år sen.. Varför gå igenom något som redan är accepterat?

Jag har till viss del gått vidare, även om det varit jobbigt under uppväxten så har jag insett att inget har varit mitt fel. Jag har beskyllt mig själv i 20år. Helt i onödan. Men så kan det vara ibland! Det är tur att jag insett det iaf. 

Näe, nu ska jag kila vidare, mot framtiden och hem till mitt hjärta! 

- Bilden är från i maj i år, tänk om jag vetat då, när mitt hjärta var rejält krossat, att jag skulle träffa min största kärlek inom dom närmsta dagarna. Han som alltid mer eller mindre funnits där.. Bara att jag inte såg det då. 
Livet är en sån fet gåva, man borde ta vara på det mer! 

fuck allt fuck you fuck me, fuck fuck fuck.

Nu ska jag hem och klippa min vän Johan, sen ska jag städa arslet av mig. 
Peace

Du kan inte ändra på mig vad du än säger, jag är förevigt, oföränderlig. 

Jag önskar att jag kunde vara den du vill.

Allt tvivel på mig själv, jag vet att du ställer upp, bara jag säger till.
Hur jag än försöker så känner jag att jag inte duger, 

allt underbart du säger om mig, jag vet egentligen att du inte ljuger.

När du håller om mig och lovar att aldrig låta mig gå.

Ska det vara så svårt att tro på?

Du säger att du aldrig älskat någon förr.
Har jag verkligen öppnat ditt hjärtasdörr?
Jag har inte känt så här förut.

Låt det inte ta slut. 

Mina känslor för dig blommar varje dag,

Det är för dig mitt hjärta slår ett extra slag.

Jag finns för dig till den dagen du lämnar mig.
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig.

Under livets gång har jag trott att jag funnit kärlek

Men nu när jag har dig så vet jag att allt annat bara varit en lek.

Om jag fick bestämma så skulle jag spendera resten av mitt liv med dig,

och jag hoppas du känner lika för mig. 

Allting var ju enklare då
Men ingenting kan bli vad det var

4

Puss på dig Shiva! 

Min fina Maryjane! 

Nöjdtjej!

Allting löser sig! Mina fina hjärtan i mitt liv får mig att kämpa! 

Shit vad jag kan bli förvirrad. 
Igår vändes mitt liv upp och ner. 
Jag började inse saker och ting. 

Hur människor i mitt liv, som jag trott har älskat mig, egentligen bara har funnits där för att dom måste. Makt.

Så frusterande, har jag aldrig betytt nånting för någon? 
Vem vet vém jag är? Vem är ens intresserad?
Jag har levt efter vissa normer för att andra har velat det. Jag har inte varit jag. 

Jag fick inte vara jag

Jag har gjort misstag, visst, det erkänner jag, men blir så irriterad när jag inte gjort nåt annat än vad nån annan gjort - misstag. Hur ska man annars leva? Man kan aldrig ta lärdom efter nån annans misstag. 

Låt mig vara bara.

Jag orkar inte leva upp till andras förväntingar. Det känns ändå inte som att man gör nåt rätt iallafall. Född dömd.

Sen då? När jag levt efter andras förväntningar då? Vart tar jag vägen sen? Jag lever bara för min egna skull. Ingen annans.

Har för mycket att tänka på nu känner jag. 

Det var som att jag fick ett hemskt uppvaknande igår. Hur har jag kunnat vara så blind?

Kan ingen komma och plocka upp resterna av mig? Laga mig bara.

Jag kunde lika gärna stannat kvar i pappas pung. 

Hatet mot alla som varit på mig och tryckt ner mig. "Du ska inte tro att du är nån"

Hela livet har jag tänkt: Jag ska visa er, vänta bara.
Men varför ska jag behöva bevisa nåt?
Vem ska jag bevisa det för? 

Kan inte Jag bara få vara jag?

Vem kommer bli nöjd annars? Jag eller dom?

Jag är inte en otacksam människa, men jag känner mig som att jag har blivit bedragen. 

"Vad gör jag här om ändå ingen verkar bry sig?"

Den här känslan, den har varit en börda tills den dagen jag insåg vad jag egentligen gjorde här.

Den här klumpen som envisade sig om att gnaga dag ut och dag in. 
Känslan att inte veta, veta vart jag hör hemma.

Vart jag kan slappna av, om jag inte kände mig hemma, hur ska jag då kunna veta vem jag är? Hur ska jag kunna lita på någon när ingen fått mig att känna tillit? 

Förvirrad i 20år. 

Mina känslor kan inte styras av någon annan. 

Jag är så frukansvärt förbannad vad andra människor kan förstöra livet för en. 

Inte få känna att jag finns till. Bara i vägen. Oönskad. 

Idag vet jag bättre, men det är svårt att ta sig ut mönstret man har målat under 20år. 

Vill inte h'n ha mig i sitt liv, vem kan då vilja det? 

Tusen frågor, utan svar.

Hur ska jag gå vidare, om jag inte vet hur jag vill ha det, vart jag ska ta vägen, hur jag mår eller vem jag egentligen är. 

Styrkan jag haft hela livet har lämnat mig, för första gången visar jag mig svag för andra. Tårarna har torkat, men hjärtat blöder konstant. 

Jag måste ta mig ur hamsterhjulet. Det onda hjulet utan slut.

När försvinner kämparglöden? Kan inte min bara blåsa upp till liv igen. 
Jag sitter å petar i askan men det händer ingenting. 

Hur ska man veta hur det känns att älska någon om man aldrig känt sig älskad?

Det kan inte bara vara jag som känner så? Eller?

Som sagt frågor utan svar. 

Nu blev jag sugen igen att skriva ett inlägg. 

Jag vet inte varför men kan vara skönt att ventilera. 

Jag vill börja om, spola tillbaka bandet. Kasta om händelser. Men! Nu kan jag inte göra det. Man får bita i det sura äpplet, tugga och svälja skiten. Såklart är smaken besk i början, men asså, det blir ju bra till slut.

Jag trivs just nu. Lite stressigt, men det är bara i mitt huvud. 

Varför fokuserar man så ofta på vad man inte ha, istället för vad man har?

Igår pratade jag, hjärtat å en kompis till honom om hur folk är så stressade.
Att vissa är aldrig nöjda. Oavsett vad dom har i sitt liv så letar dom ändå efter något längre bort.
Det är precis så jag alltid har gjort.
Vad jag än har haft så har jag alltid trott att jag kan ha det bättre.

Det tog 20år för mig att inse att det enda jag kan göra är att acceptera och gå vidare. Jag kan inte fylla hålet oavsett hur mycket jag än försöker. Övervägde att fylla hålet med cement så man slapp skiten.

Idag vet jag så väl vad allting har handlat om. Bekräftelse. 
Jag är så glad att jag slipper det nu. Jag är nöjd, lugn och njuter av det jag har. 

Det är klart man kan råka springa fel iväg ibland, springer vilse, men jag har alltid kommit ut på den stora vägen igen. 
Ingen har berättat för mig vad livet går ut på, därför tänker jag gå min egna väg, bryta min egna terräng.
Så länge jag själv mår bra så kan ingen komma och berätta för mig hur jag ska leva. 
Jag kräver inte att någon ska leva efter mina behov, därför ska inte jag göra det heller.

Ingen kan få någon att leva efter sina egna rätt och fel. Alla har rätt till en fri vilja. Vill inte jag, så vill inte jag. 

En fråga som jag aldrig får svar på är "Hur ska jag leva mitt liv för att tillfredställa dom runt omkring mig?"
Det kan inte funka, eller har jag fel? 

Hur är det möjligt att leva utan att andra har synpunkter på det? 
Och vad får folk ut av att ha synpunkter, "sköt dig själv och skit i andra"

Visserligen finns det situationer när det kanske behövs en hjälpande hand. Ett uppvaknande. Och när man fått det så kan man tacka dom som öppnade munnen. 

Men det sjukaste är ändå att varje person i fråga måste inse det själva.

Kan ta ett litet expempel. 

för ett tag sen var Jag tillsammans med en kille. I mina ögon var han underbar. 
I mina vänner och familjs ögon var han inte alls underbar. 
Dom såg hur mycket han skadade mig, men det gjorde inte jag. Jag trodde det var kärlek. 
Än i dag kan jag vara osäker på vad jag såg hos honom. Varför just jag? 
Hur lyckades kan fånga mig och sedan bryta mina vingar. Nej, han smulade fan sönder dom..

Det är som en fjäril. Vingarna går sönder så lätt. Så kände jag mig när jag äntligen kom där ifrån. 
Trasiga vingar. Men idag flyger jag, kanske inte lika fort som innan, men jag vet att det som inte dödar, härdar.

Idag kan jag känna att jag tagit skada av hur han behandlade mig.

Jag är osäker på hur jag får bete mig, vågar inte säga vad jag tycker, han visade mig hur man bara tar emot och sväljer (inge snusk alltså) all hans osäkerhet, hans personlighetsklyvning och hans sätt och se på saker och ting. Det var aldrig hans fel om något hände. Bara mitt. Det var mig det var fel på. Allt jag gjorde påpekade han. Ingenting dög åt honom..
Han brände mig så fruktansvärt hårt i psyket. Jag var helt knäckt. 

"Motgång gör ont men ja vet ja måste kämpa.
Inget kommer gratis, ingenting e lätt"

Jag har lärt mig så mycket på väg därifrån. Att jag aldrig ska låta mig behandlas någonsin så igen. 
Vilket har gjort mig rädd och nu när jag har en underbar pojkvän så kan jag ändå vara rädd att det ska bli lika som förr. Jag är rädd att vara mig själv.

Det är sjukt att en människa kan påverka en såpass mycket. 
Sen så har jag alltid levt med att något är fel på mig. Så då är det klart att man tror på det han säger.
Det sjuka är att han var som min inre röst. Bara det att när han sa det så gjorde det så ont. 

Nu så. nu ska vi inte gräva ner oss för mycket. 
Sjukt fint väder och jag sitter inne på miroi och smälter bort. 
I morgon är det fredag, jiiihoooo!

Hörs kanske nå mer. Pööööss  

Jahaja, nu var det länge sen jag skrev här. Har liksom inte haft tid eller lust. 

Men nu så, sitter på Miroi och känner att jag kunde spenderat min tid på något bättre sätt. Man sitter framför en dator och ska söka jobb i 8 timmar om dagen. Igår var jag ledig, såklart så var det sur väder och idag var det KANON väder när jag klev upp. Dra arslet över ögat vad värdelöst. 
Jag pussade lite på min kärlek och masade mig till bussen. 

Ni som läser kanske inte vet, jag har ju äntligen fått flytta in i min första egna lägenhet! MY RULES BITCHES! 
Den känslan att få sätta nykeln i låset och veta att det är min lya där bakom! Helt obeskrivligt! 

Har inte fått in alla möbler än, men det är inte det viktigaste. 
I morgon kommer tvn och soffan förhoppningsvis. 
Trodde jag skulle bli sinnessjuk under första 3dagarna, ingen tv eller dator. Fick sitta och kolla på klipp på youtube när jag skulle sova. Inte en stor hitt direkt. 

Har liksom tappat insperationen att skriva helt. 

Känner att livet ropar på mig, har inte tid att spendera tid framför datorn och fiska besökare. 

Livet leker på, jag har hittat min kärlek, finaste vännerna och familj och framför allt, min lägenhet. 

Tänker inte spendera en minut till på alla haters. Fuck det alltså. Nu ska jag lyssna på en "konflikt-föreläsning" Hurraa. 

         

Ha en braaa daaaag!