Jag vill skriva hela tiden, men jag är verkligen insnöad på männsikor och hur dom är arslen allihopa. 

Jag kan oxå vara ett arsel, det ska ni ha klart för er.

Har varit dum i huvet, ansvarslös, kaxig, elak ect. Man liksom lär sig med tiden. Hur saker och ting ska gå till. 

Jag skulle aldrig kunna bete mig som jag gjorde för tex 5 år sen. Eller, vafan, 1 år sen tillbaka. 

Det känns som att jag nådde min punkt på hur illa man egentligen får bete sig. 

Nu för tiden har jag inte tid för idioter eller bete mig som en. Längre tillbaka kunde jag ha fetaste hämnd planerna, men inte längre. 

Vill leva ist. 

Det roliga med mig det måste nog vara att alla tror att jag är så oskyldig. Haha, det är aldrig någon som tror att jag kan vara en djävul. Knappt jag själv. 

Förutom dom som lärt känna mig på djupet och hör mina innersta tankar. Man kan chocka ibland kan jag säga. 

Hemska mörka tankar...

Nej, så illa är det inte. Men dom flesta elaka tankar håller jag för mig själv. Så om ni nu tycker att jag kan vara elak på min blogg. Lär inte känna mig då. 

En liten förvarning.

För det mesta är jag världens snällaste, men jag väljer mina offer. 

Jag vill alla väl, så länge dom inte är assholes. Då går det inte för sig. 

Man måste stå upp för vem man är så att ingen trampar på en. 

Det är det äckligaste jag vet. Folk som ser ner och spottar på andra för att dom inte har samma självförtroende eller vågar säga det dom tycker.

Påtal om självförtroende.

Reklamer i helhet är så störda. 

Tex, schampoon och skit.

En tjej har slitet hår, sen ut som skit i allmänhet, men helt plötsligt så tvättar hon håret med några kemikalier, så poff har hon festaste självförtroendet.

Vart är logiken?

Mitt hår är slitet och fult, men jag mår bra ändå.

Självförtroendet sitter inte i döda celler från skallen. 

Eller hur långa ögonfransar man har.

Jag brukade dränka mig i smink. Okej, det kanske va 3 veckor sen minst. Men liksom kollade på mig själv i spegeln och fattade att allting handlar inte om hur man ser ut. 

Kanske lite, men under allt smink är man ändå sig själv. 

Hur mycket man än kladdar på. 

Jag va hysteriskt rädd för att visa mig utan smink, det kommer liksom i perioder.

Jag tror det har med hur man mår i sig själv. 

Är man osäker så kanske man kladdar på lite extra för att göra intryck att man är snyggare än vad man är. 

Eller.. Fattar ni vart jag vill komma?

Hur man än vrider och vänder så har man ändå ändan bak!

Vill inte skryta, men har faktiskt fått höra att jag är finare med bara lite mascara. Man blir så glad.

Själv är jag väldigt ytlig. Vilket jag skäms för, men det är faktiskt i mitt undermedvetna. 

Nu för tiden när jag träffar människor så försöker jag se igenom deras smink, frisyrer och kläder. 

Jag menar inte att jag föreställer mig dom nakna, men bakom alla fasader så finns det en fin person. För det mesta.

Det värsta som finns måste vara - Dom som spelar på sitt utseende. Som liksom vet att dom är snygga och drar fördelar av det.

Man blir så snygg som man tillåter. Har du taskig karaktär så blir du ful, i helhet. 

Jag har oxå hört att många som är smarta, blir snygga. 

Va konstigt allting är egentligen. Finns liksom ingen logik. 

Hur funkar allting!? 

Vem är snygg, smart, ful, dum eller helt underbar? 

Vem är det som bestämmer det? 

Jag säger så här sålänge. 

Skönheten sitter i betraktarens öga. 

Det låter bäst för tillfället

Idag fick jag höra någonting som jag blev aldeless varm av.

Att jag vuxit, alltså, inte på längden utan i mig själv. Att jag blivit mognare. 

Fyfan, hur va jag innan? Helt tappad eller?

Men iaf fan va skönt det är att höra. 

Kan känna mig lite lätt efterbliven ibland. Jag förstår inte allting, men jag försöker.

Det är inte så lätt när man umgås med ett brainiac.

Men oxå så lär jag mig något nytt varje dag. Tack för det.

Nu ska jag kila iväg på staden och träffa min syster och mor. 

Fortsatt trevlig måndag på er. Det är långt till fredag.